Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 2

varning, sansade sig genast och svarade med lika låg röst: Ni bar rätt, Fyrbom... det är kanske bäst att släcka lyktan... vi öppna luckan här och de som äro så dumma, att de icke kunna undkomma i mörkret, få skylla sig sjelfva... Du komimer ju ifrån källaren, Sara, och måtte väl kunnat se om någon misstänkt fanns i närheten? tillade hon hastigt och i en helt annan ton till flickan, som, med ögonen mot golfvet, tycktes med sina tankar vara långt ifrån hvad som passerade invid henne. Nej mor, jag såg ingenting... försäkrade Sara. Det nötet vet aldrig något... Men om det varit fara å färde, hade de redan varit här ... de satarne bruka icke söla... men jag hoppas Bergmanskan är dem för slugp... mumlade käringen, ryckte lyktan ur flickans hand, och vändande den så att skenet icke lyste henne sjelf 1 ansigtet, slog hon upp klaffen på disken och begaf sig ut åt rummet. Här fanns nu ingen enda af hennes gäster qvar, allesammans hade trotsat stormen och regnet, och så snart deras spökrädsla försvunnit ansett hjelpen af sina ben säkrare än den af sina armar. Madamen lyste omkring rummet, och Fyrbom, som stannat qvar med Sara bakom disken, begagnade tillfället och hviskade hastigt och tyst i hennes ära: Hör väl på hvad jag säger dig, Sara, och svara sakta men bestämdt. Flickan nickade på hufvudet och fäste sina ögon frågande på Fyrbom. Du vet väl att Karlsson är dömd... Och redan i morgony . .. Sara förde handen till hjertat och uppgaf en halfqväfd suck i stället för svar. Tyst! Det är inte tid till några beklagelser nu... domen skall icke gå i verkställighet... han har ju lofvat rädda honompy... Ja, men det är försent... redan i morgom... hviskade flickan sakta och ångestfullt. Hvad den gula grefven lofvar det håller han oOckså., (Fo ts. följer.)