Aftonbladet – 13 mars 1850, sida 1

ee MMÅJJ—————qvråoue——r— men att det icke var en vanlig hund det sa Calle att han kunde gå ed på, ty der han låg i båten vände han sitt hufvud rundt omkring och såg på allesammans med en så besynnerlin blick, att Calle kände sitt hår stå som piggsvinsborst på hufvudet, efter hvad han sjelf sa, och det kröp som is i ryggmergen på dem allibop, för jag ska säga er, och det vet ni nog kanske förut, att liksom vi nu skrämdes af Fyrbom, som nyss kom in, :så kan det ibland vara bara strunten, som i en blink kommer en annars orädder karl att baxnas... det der kommer deraf, att man liksom känner på sig att det är en elak stund och att fan är en i hälarna; en känner liksom hans flåsande andetag i nacken på sig, fast man icke kan se honom. En sådan stund tycker jag min själ att det nu är, och en sådan var det också då, när den gula bunden såg på dem som jag talar om. Det var vackert väder, sjön stod luga som ett mjölkfat och månen sken som en rentvättad barnunge i synen; men hvad hjelper det; när en sidan der skrämsel kommer på en wenniska, så blir allting svart som natten är derute i denna stund.n Nå hvad gjorde de med hunden sen då? frågade Olle ifrigt, som tröttnade vid Nilssons egna reflexioner. Hunden ? Jo ban var död ban. Han hade i Vvenstra sidan ett sår efter en kula, som gått in. Emedlertid blödde han så mycket, som om det skulle varit en oxe som legat der, och sergeanten fick två gånger befalla sina karlar, innan de kunde förmå sig att röra honom, för att kasta honom i sjön igen, fastän han nu var död.n Men hvar kom hunden ifrån ? inföll Nilssons kamrat; de hade väl ingen hund med ig när de tänkte rymma heller ?) Och hur blef Erik räddad ? vidtog Oile nyfiket. ;Hvar hunden kom ifrån vete fan, så långt it i sjön midt i natten. Calle hade inte sett ågon hund förut och hvar Erik tog vägen visste han inte heller, men att ban kom undan