Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 3

träffat kunde vittnet icke bestämdt uppgifva, möjligen hade träffat de hufvudet. Vittnet, som blifvitjuppma : nadt af Jöngren att följa med till Bo, hade vidare under vägen sett Andersson hoppa af slädan och i detsamma falla omkull på vägen. När vittnet härvid hade velat hjelpa upp honom, hade Jöngren sagt att han kunde nog resa upp sig sjelf och sparkat till honom några gånger, då också Andersson verkligen rest sig och sjelf satt sig på slädan. Vittnet kunde icke bestämdt uppgifva hvar dessa sparkar träffat, men som det tyckts hade de varit riktade mot bakre delen af Anderssons kropp. Andra gången Anders Andersson blef af Jöngren slagen och uppfordrad att bekänna var, då de kommit midt för Lidingö kyrka. När de kommit till Mosstorpet hade Jöngren väckt häradsdomaren och velat att han skulle häkta Anders Andersson, men Hällström hade icke velat ha något stt skaffa med den saken. Under vägen till Bo hade Anders Andersson eh gång, då ban blef slagen, sagt: det är svinaktigt att handtera en menniska på sådant sätt. När de kommit till Bo, hade Andersson skolat gå in i drängsfugan, men neddignat på tröskeln. Då Rundqvist ville aftvätta bloden, förklarade Andersson: det är icke värdt, jag skall låta syna mig först.n Hr Dahlqvist begär nu få fråga framställd: i hvad sinnesbeskaffenhet Jöngren och Rundqvist voro? Vittnet intygar att de voro mycket upprörda och något öfverlastade. Vidare uppstår fråga, om Andersson legat eller suttit på slädan? Lindström berättar, att då han kom ut till landsvägen, satt Andersson längst framme till venster på slädan och Jöngren längst bak till höger. Nu begär hr Dahlqvist, med anledning af vittnets berättelse att Andersson dignat på tröskeln till drängstugan, och under förmodan, att han möjligen härvid erhållit de skador, som förorsakat döden, hvilka. då icke skulle hafva blifvit honom tillfogade hvarken genom slag eller sparkningar, att vittnet måtte tillfrågas, om Andersson, då han föll på tröskeln; slog sig? Hr Sjöberg: Åh hur skulle det kunnat ske? vittnet säger ju att han af mattighet föll ned, och då kunde han väl icke få så svåra skador. Vittnet Lindström: Nej inte stötte han sig dåg han blott föll långsamt. Rundqvist begär att få fråga vittnet om icke Jörgren bedt honom vittna annat än verkliga förhållandet. Vittnet, på en gång förläget och småskrattande: Jo, han skicka bud på mig, och när jag kom till Bo, sa han att frun skulle ta död på sig om det hände något. Han bad mig derföre inte omtala, att han sparkat Anders Andersson, så skulle jag, som är fattig, få mig då och då en kaka bröd. Jöngren begär att vittnet må åläggas bevisa sin uppgift, och påstår sig sjelf kunna bevisa att han tvärtom uppmanat vittnet att tala sanning, samt påstår att vittnets uppgift att han slagit Andersson, för att tvinga honom till bekännelse är osann; han ville blott veta hvar Å. bodde. Hr Sjöberg åter begär att få antecknadt, att det är så mycket osannolikare att Jöngren skulle hafva slagit Andersson för att få veta hans bostad, som vittnet redan förut upplyst Jöngren derom. På fråga om parterna hafva något vidare att ytterligare fråga vittnet, begär Jöngren att vittnet måtte få förklara, om det minnes att Rundqvist genast för Jöngrens hustru erkänt sig ensamt hafva föröfvat våldet. Detta kan vittnet icke erinra sig, men Rundqvist uppgifver, att det var derföre att han lofvat Jöngren att ta på sig alltsammans mot det, att han skulle få penningar af Jöngren. Jöngren uppgifver nu, för att göra detta vittne jäfvigt och till part, att Lindström äfven. slagit Andersson ett par örfilar, men vittnet förr ekar det och Rundqvist påstår att uppgiften är osecnpn. Ordförangen tillrättavisar Jöngren. På Rundqvists fråga uppgifver till slut vittnet att Jöngren yttrat när Lindström haft betänkligheter vid att svärja bort sin själ: det tar jag på mig, men det vore värre, om jag skulle mista min hustru.x Ordf. anmärker att det är vackert att älska sin hustrer: men detta får icka 03 cå låänot aft man fär