Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 3

morgon, då målet åter förekommer. — —t—A Ransakningen vid cellfänge!set angående våldet å Anders Andersson vid Gångsätra å Lidingön. (Forts. från lördagsbl.) Hr Sjöberg vill, nemligen, då Jöngren tyckes hafva lagt vigt uppå att ham suttit så i slädan, att han icke kunde komma åt att sparka Anders Andersson i hufvudet, hafva upplyst bhurudan den släda varit, som begagna:s, och huru de suttit i densamma. Jöngren, tillsagd af ordföranden att beskrifva slädan och deras platser, berättar att det varit en vanlig färdskrinda med två kälkar, i hvilken sätet satt mycket lågt, på hvilket Jöngren hade sin plats. I slädan låg en silltunna på längden och på främsta delen af slädan satt Anders Andersson. Som ordföranden ansåg denna beskrifning icke vara rätt klar och begriplig, så skedde förklaringar och utvisningar med händerna, utan att saken ändå blef tydligare för den som icke visste hurudan slädan var. Frågan om Jöngren lofvat Rundqvist att ge mutor ifall denne ville taga hela saken på sig, besvarade Jöngren med enständigt nej, eburu Rundqvist påstår att så varit. Likaså vidhåller Rundqvist, att Jöngren skulle hafva sagt, då Andersson af Rundqvist anträffades innanför gärdesgården, klåen och ta bit!enn. Rundqvist gifver om slädan en lika beskrifning som Jöngren, men tillågger att Jöngren kastade Andersson framme på slädan, så att han blef liggande på magen öfver silltunnan från venster till höger, och så att Jöngren, som ipgalunda satt med fötterna under Anderssons kropp, utan längst bak på högra sidan, lätt kunde sparka honom i hufvudet. Jöngren förnekar vidare nu att det varit han, som placerat Andersson på slädan. Då Rundqvist kom med Andersson, hade Jöngren kört långsamt framåt vägen, och när slädan upphunnits af Rundqvist, så hade denne satt Andersson derpå. På fråga af ordföranden uppgifver Rundqvist, att då han kl. 8 kom ned i drängstugan på Bo till Anders Andersson, hade denne fått mat och ätit. Han hade fått sill och bröd och välling; men Rundqvist förnekar alldeles, att det varit på Jöngrens tillsägelse som bloden blifvit aftvättad Andersson. Jöngren åter vidhåller, att han derom gifvit befallning. Ordf. vändande sig till Jöngren: Jag skulle tro att en person, som fått bildning, icke skulle vilja kasta skulden på en annan för att dölja en i ett öfveriladt ögonblick begången handling, för att söka göra sig fri från lagliga ansvaret, och kasta det endast på den andra. Är det sannt att Jörgren icke sparkat Andersson? Jöngren. Jag försäkrar hr ordföranden att jag .alat sanning. Jag hade ju en ung bäst, som jag körde med ena handen och höll piskan i den andra. Jag har icke slagit Andersson mer än ett par rapp med piskan. Ordf. Emellertid hade Jöngren som husbonde kunnat afstyra att Rundqvist skulle slå Andersson, och, det skedde ju för Jöngrens räkning? nyo upplyser fanjunkar Appelbom at: Rundqvists berättelser vid regementet i vittnens närvaro och inför landskansliet varit alldeles öfverensstämmande med den han i dag afgifvit. Hr Sjöberg anmärker att det skall finnas en vaktMästare på lasarettet, för hvilken Anders Andersson berättat förloppet alldeles så som Rundqvist uppgifvit. Hr Sjöberg vet väl att sådant icke är bevisende, men det är dock ganska mycket upplysande om hvem man skall tro, Jöngren eller Rundqvist. Hr Dahlqvist anhåller nu att få fråga framställd till Rundqvist om han förut varit tilltalad för brott, ehuru fahbnjunkar Appelbom förklarat att han kommit till regementet på alldeles oklanderliga och äriga betyg. Rundqvist nekar i början, att han någonsin varit illtalad för brott, men då hr Dahlqvist ytterligare appgifver att han säkert i sin hembyggd varit tilljalad för något våld mot person, så förklarar Rundtvist, att han blott en gång förut stått inför domstol, och hade det varit för ett slagsmål vid en marknad, hvartill han blifvit fälld för bruten marknadstid och ett blodvite, till tillsammans 41 rdr. Nu uppropades de inkallade vittnena bäradsdomaen Hällström, nämndemannen Carl Gustaf Johansson, arbetskarlen Anders Lindström och arbe:skarlen Lars Petter Nilsson. På fråga om jäf af ordföranden anmärker Jöngren att Lindström är en lös karl, som icke är skrifven hos någon, men häradsdomaren Hällström vitsordar att Lirdström i minga är och äfven för det närvarande är skattskrifven på Lidingön. Då Lindström varit den, till hvilken våldsverkarne först anländt med sitt offer, får ban stanna inne, och de öfriga vittnena afträda till förmaket. Arbetskarlen Lindström talar mycket fort, så att! ans berättelse derigenom ofta blir otydlig. Klockan vid pass half 2, som vittnet tror, på morsonen der 6 Febr.,, håde Rundqvist med mycken läftigbet bultat på vid vittnets bostad och bedt Lintröm komma ut; de hade gripit en vedijuf. Rund(vist hade då varit i en ytterst upprörd sinnesstämiing samt berättat att den förrn cite tjufven tiusat! mot I nom och velat strypa honom. När vittnet kom Ned med ljus och lykta, satt Andersson på slö lan mycket blodig. Vittnet igenkände honom genast vara Anders Andersson vid Gärgsätra; men han r:kado bestämdt att han stulit veden och påstod att ben fött den vid GåeBgsätra. Jöngren slog honom då några rapp med piskan i det han tillfrågade ionom, om han ville bekänna, att han stulit veder på Bo skog, men Andersson teg. Huru dessa slag