Aftonbladet – 11 mars 1850, sida 2

att äfven den mest utsväfvande irbiliuing skull? baft svårt att öfverträffa denna verklighet. På andra sidan disken, midt för henne på en trästol, satt en ung karl, trasig ända till ytterlighet, med elt ansigte gult som vax och så uppsväldt att ögonen knappt syntes; hans tjocka och hvita läppar rördes oupphörligt, som om han mumlat något för sig sjelf, under det han, med den ena af sina nakna fötter uppagd på det andra knät, var sysselsatt att helt formligt och långsamt, liksom i en dröm, med sina svullna händer linda en trasa om sina tår och nu dokumenterade sig som egaren af ullstrump-rna, i det han tog den ena för att påsätta den igen. Bakom honom på en bänk sutto tvänne karlar, af nästan lika ruskigt utseende, inbegripna i en liflig öfverläggning med en tredje, som stor och lång, af rak och vacker kroppsbyggnad, klädd i en temligen snygg sjömanskavaj, stod midt för dem, med ryggen vänd utåt rummet. Tvenne andra spelte kort vid ett rankigt bord, spottade på fingrarne för att få de tjocka korten att lossna ifrån hvarandra, svuro -chb pratade högt, under det de ömsom drucko af det rykande innehållet i en brun lermugg bredvid dem. En liten reggig hund, utsträckt midt på gollvet, och en varelse, hvars kön elter ålder det var omöjligt att få någon id om, så hopkrupen och helt och hållet lik ett bylte af trasor var han, hårdt snarkande och liggande på en bänk vid dörren, utgjorde den personal som, omhvärfd af en tjock och osund atmosfer och belyst af det rödaktiga flämtande skepet ifrån en rökig lampa och eit dåsigt talgljus, trätte, pratade, skrattade, svor och snarkade. Hela denna scen hade något tungt, doft och drömlikt: den tjocka, rökiga luften, den spar