Aftonbladet – 9 mars 1850, sida 3

eh min man. Besynnerligt var att denne varg blef å trogen och tillgifven, att när vi gingo ut krin gorna och vargen var med, lade han sig bredvi ss, der vi hvilade, men tålde aldrig att någon naliades oss närmare än på cirka 20 steg: kom någon lärmare morrade vargen och visade tänderna. När ag då hutade åt honom, slickade han mig på hänlerna, inen hade ögonen tillika fästade på de per: oner, som ville närma sig till oss. Jemväl gick han rummen och i köket, som en hund, och var myccet tillgifven barnen, dem han ville slicka och leka ned. Detta fortfor tills vargen blef 5 månader saminal och redan var stor och stark, då min man — som fruktade att han under sin lek med barnen unde rifva dem med klorna, hvilka voro mycket vassa, eller, i händelse han skulle finna dem bloliga, få lust att bebandla dem illa — beslöt att vinda honom; dock gick han sedan mången gång ös med mig, då jag promenerade. Han hade sin koja på nedra gården vid jerngrindarne, och om rinterr, när kolbönderna kommo på backen, klef vargen upp på stenmuren, hviftade med svansen och snällde tills de kommo fram och klappade honom. Derunder var han alltid angelägen att-undersöka deras fickor, om de hade något hos sig, som dugde itt ära. Bönderna blefvo så vana dervid, att de roade sig med att lägga brödbitar i sina råckfickor, ändamål att vargen skulle leta rätt på dem, hvilket kan äfven förstod, och han åt allt hvad man af honom. Trenne ämbar mat förtärde han dessatom dagligen. Märkligt var det äfven att våra hundar fingo äta med honom ur ämbaret; men kom något främmande djur och ville dela maten med honom, blef han ursinnig af ilska. Hvarje gång han ick se mig på gården, höll han ett fasligt väsende. och när jag kom till kojan, lyfte han sig upp på vakfötterna och lade sina framtassar på mina axlar amt ville i glädjen slicka mig; men när jag gick från honom, tjöt han af ledsnad. . . . . Ett år hade vi honom. Men som han var både Irygfödd och tjöt illa om nätterna beslöt Bedoire utt skjuta honom. Trädgårdsmästaren och brukspoeten Malmberg blef hans baneman, och ej utan edsnad såg jag honom ledas till trädgården — hans örsta fristad, der han ock blef skjuten. Med den vargen, som brukspatronen af Uhr fick, inträffade den märkvärdiga händelsen att han bodde illsammans med en af egarens jegthundar i samma koja. Hunden låg hos honom hvarje natt; och när han fick kött att äta, nändes han ej äta upp alltkammans, utan bar det i kojan till vargen, hvilken iltid tog emot det med vänliga åtbörder. Ej sälan hände att äfven vargen belönade sin vän hunlen på samma sätt. Carin Bedoire. (Ur Hernös.-Posten.) Rättelse: I gärdagsbladet, 2:a sidan, 53:e Sp, I 0 ostäre hamntan ddama Mana 2