Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 3

LANDSORT S-NYHET IR Götheborg den 2 Mars. Förliden natt kl. 42, tillkännagåfvo larimskott i Masthugget, att eld derstädes uppkommit. Straxt dereftet gåfvos brandsignaler i staden. Det befanns nu, att eld utbrutit uti en, å gården till hr kapten A. H. Volkerts egendom vid breda vägen i förstaden Masthugget liggande utbusbyggnad, hvarifrån lågorna, genom en mer och mer tilltagande stark blåst, hastigt inträngde uti de närbelägna flyglarna samt derefter oaktadt de ihärdigaste ansträngningar för att hämma det härjande elementet, inom kort äfven omgåfvo det vackra utmed breda vägen varaude tvåvåningar höga boningshuset. Alla dessa byggnader lades inom få timmar i aska. Hr kapten Bernståns egendom, som ligger närmast intill de afbrunna husen och blott medelst en inkörsport skiljes från desamma, lyckades man rädda efter de ihärdigaste och outtröttligeste bemödanden, ehuru den starka hettan flera gånger hotade med antändning. Af det afbrunna stora boningshuset qvarstår vid denna port en till större delen förkolnad gafvel, som vittnar om de ändamålsenliga släckningsåtgärder, som härstädes egt rum. De afbrunna fastigheterna voro försäkrade i städernas allmänna brandstodsbolag för 45,000 rdr och uti Globekompaniet i London för 6000 rdr, allt rgs; såväl husegarens som hyresgästernas lösegendom var assuread uti städernas bolag till försäkring af lösören; men då större delen af nämnde lösören räddades, så lår förlusten icke blifva betydlig. Anledniovgen till eldens uppkomst är ännu icke bekant, men några personer, som från landsvägen varsnat densamma och derpå begifvit sig till stället, berätta, att då, inkomne på gården, sett lågan först slå ut från den del af förbemälte uthusbyggnad, der hö förvarats. Alla å egendomen boende personer lågo då i djup sömn. Wisby den 1 Februari. Sistlidne tisdagsafton och derpå följande natt upplefde vi här ett af dessa förfärliga naturuppträden, om hvilka man enligt den gamla sagan kunde vara hågad att tro, att Stormguden lössläppt alla sina fängslade andar. På förmiddagen var vädret klart och vackert, med nästan hlida Sydvestliga vindar, men sednare på dagen sprang vinden på Nordvest och Nordlig med nästan orkanlik storm och yrsnö. Det hemska mörkret, som dock fram på natten aflöstes af ett vexlande (mellan stormmolnen framlysande) månsken, och hafvets öfverallt förnimbara våldsamma brusande och sjudande, samt den öfver hafvet med obeskrifligt hvinande och dån framrusande kalla stormen — allt detta tillsammans bildade ett nattstycke af dysterhet och fasa. De nedpiskande yrsnöhvirflarne gjorde snart allt färe dande på gator och vägar äfventyrligt. De inblåsta fönstren, de afblåsta takpannorna, de kullblåsta planken m. m. voro nu tilldragelser af ingen betydenh.t emot andra rysliga olyckor, som timade denna natt. På vägen mellan Wisby och sitt hem i Westerhejde, omkom arbetskarlen Klintberg, hvars lik vid den följande dagens snökastning hittades i ett dike vid de så kallade Djupqvior, bredvid de oxar, han kört, och hvilka, stela af is, till hälften stodo inyrade i snön, med tillfrusna ögon. Liket infördes till staden, men de af v. stadsläkaren d:r Reuterman gjorda räddningsförsöken blefvo fruktlösa. Oxarne deremot repade sig snart efter erhållen skötsel, och äro utom fara. Klintberg och 2:ne andra arbetskarlar hade med 3:ne par dragare till staden inforslat 3:ne häckar halm, och alla tre företogo sig i ovädret, i sällskap med 3 qvinspersoner, emot husbondefolkets och ellas råd, den vådliga utresan, som för Klintberg slutade så olyckligt. På vägen emellan Follingbo och Wisby har samma natt en arbetskarl vid namn Lindström (bosatt i staden) omkommit, och hittades dödfrusen i snön. Ploglagsföreståndaren Jacobson, som på tisdags ec. m. varit ute med det till snökastning uppbådade manskapet, hemleddes förkyld, och afled den följande morgonen. På vägen emellan Wisby och sitt hem i Dalhem tog husb. Hans Petterson Dunrgårda, åkande med ett par hästar, i mörkret, stormbyarna och den starka kölden på Endre backe miste om vägen, och efter flera timmars fruktlöst sökande träffade han slutligen bivägen till Endre prestgård, der den i bekleagansvärdt tillstånd stadde mannen fann skydd och vård, och der han de sedraste dagarne qvarlegat med af kölden svårt angripna armar och fötter. Om personer, som varit i fora att med fordon och dragare begrafvas på landsvägarna, cm personer, som blifvit här och der inyrade uian att kunna fortsätta resan, m. m., gå många berättelser. Fruktansvärdt är, att flera olyckshändelser komma att sjörj denna rysliga Qväll och ratt, hvilta för arbetaren i skogen, för formannen på vägen, för armodets barn utan föda och kläder i de bröckliga kojorna — vi hoppas att icke behöfva ti: : för seglaren på hafet — säkert varit i dubbe i mått fes