Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 3

stämpel. Detta tillgrepp hade skett redan ler Juni förlidet år. Hr Lallerstedt förklarade -t han undandrog sig att föra talan för tillgreppet desse blanketter. Sedermera hade Hjelm sålt at andra vaktmästare i verket ett parti gamla papper och tidningar, som de egt rätt att använda. Hr Lallerstedt anmärkte att vid en inventering hade sådana papper och tidningar som ansågos icke ega något värde blifvit öfverlemnade till vaktmästarne för att uppbrännas, men i stället hade desse försålt sådant som makulatur. Den förste Hjelm afyttrat de stulne papperen till var handlanden Wahlström, som, sjelf tillstädes, förklarade att köpet skett af hans broder, hvilken varit bodbetjent hos honom, och utan att de funnit något skäl till misstanke, då de en längre tid känt Hjelm och redan förlidet år, då de köpt makulatur af honom, gjort sig underrättade derom att ban egt rätt att försälja detsamma. Öfver 20 lispund hade af Wahlström blifvit inköpt, och så mycket som var qvar hade blifvit återlemnadt till verket genast före visitationen, så när som på något helt obetydligt, hvilket vaktmästaren vägrat medtaga, såsom af intet värde. Hr Lallerstedt förklarade sig icke föra någon talan mot hr Wahlström eller någon af de öfriga, som köpt makulatur, mer än emot handlanderne Lindholm och Lindberg samt bokbindaren Schultze, hvilka skulle innehaft sådana delar af det stulna, som hvar och en nödvändigt måste hafva misstänkt vara oärigt åtkomna, hvarföre handlanderna Wahlström, Henning och Landberg, samt Jäderlunds och Österbergs ombud, fingo aflägsna sig. Handlanden Lindberg, som nu förekallades, förslarade sig ega alldeles ingen vetskap om köpet af makulatur. Hans bodbetjent Laurell skulle hafva Då god tro af Hjelm köpt några skå!pund skrifvet makulatur, som sedermera upplystes vara 1847 års hufvudbok för städernas allmänna brandstodsbolag); men Lindberg hade sjelf icke tagit någon befattning lermed och visste om ingenting. Hjelm upplyste också att det varit i skymningen nan kommit in i Lindbergs bod, der bodbetjenten vå begäran af Hjelm frånskurit permarne och uppvägt sjelfva papperet utan att märka den etikett, varpå bokens beskaffenhet stått med guldbokstäfver angifven. Till följe häraf skulle bodbetjenten kallas till nästa gång. Bokbindaren Schul!z, som dels sjelf, dels genom n af sina gesäller köpt en mängd bokpermar, hade icke heller kommit att misstänka deras olagliga åtkomst, då han blott fått se permarne. Den etikett, som utvisade att en af permarne tillhört 1847 års hufsudbok, hade visserligen hr Schultze en tid efter dess inköpande bemärkt och afrifvit, men icke vidare skänkt någon uppmärksamhet, förr än polisuppsyningsmännen infunnit sig, då han, på tillfråsan om han innehaft en sådan perm, framtog samma etikett. Hr Lallerstedt afstod derföre för närvarande från talan mot hr Schultze. Slutligen ropades handlanden Lindholm, men å ans vägnar anmälde sig handelsbetjenten G. Th. Ekström, som förklarade sig ensam hafva uppgjort öpet med Hjelm, om hvilket husbonden icke haft ågon kännedom. Ekström förnekade all vetskap mm att bafva innehaft 2 af de 5 saknade lånedokunenterna. Då hr Lallerstedt anmärkte, att desse ne lånehandlingar redan återbekommits från Lindolm, så fortsatte likväl Ekström sin förra uppgift tt han derom icke hade kännedom. Vidare annmärkte hr Lallerstedt, att, oaktadt flere budskicklingar, hade icke från hr Lindholm utlemnats alla le papper, som köpts af Hjelm, utan hade en del lifvit funna af polisen vid visitationen. Detta förlarade Ekström sålunda, att han. trott frågan vara lott om papper, som blifvit köpt i år och icke så. lant, som köpts redan under förra året, hvaraf det (varhållna bestått. Målet uppskjöts på åtta dagar, —————— —