Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 2

Han sade, att han icke visste rätt huru det var. Vi få väl se huru det blir raed mig, men jag grufvar mig för dig, huru du skall kunna berga dig med barnen! Då hustrun sade sig vilja komma snart igen och se:till honom, bad han, att hon stulle dröja till dess hon slutat sin ullspånad på hvilken återstod 1!, skålpund, så att hon kunde köpa bröd till barnen, i allt fall hade hon så dåligt på fötterna, bon skulle derföre bli stilla och icke slita ondt för hans skull. Hustrun gick hem, hon slutade sin spånad, erhöll sina 36 sk. riksgäld och gick återigen till staden, såsom aftaldt var. Hon infann sig på lasarettet och i sin mans sjukrum. Hon gick till hans säng. Hur är det nu? frågade bon, och tillade sedan: det var grufligt hvad du bar blifvit hvit i ansigtet!, Den sjuke stirrade på henne utan att svara, då kastade qvinnan sin blick mot hans hjessa, den bar grått hår, hennes man hade svart. Nu trängde sig sanningen hastigt på henne och hon ropade: Herre Gud, hvar ir han dål och den arma sprang förvirrad fram och åter i rummet. Hennes man är död,, sade sjukvakterskan, vet hon inte det ? Mannen var död och en annan hade intagit hans sjukbädd. Nu började hustrun gråta och hon bad att hon skulle få lof att se sin döda man. Han är i hkboden och redan uppskureny, blef svaret, och vaktmästaren som var sysselsatt med andra patienters emottagande hann cke att visa henne hket, Då hon gick tllbaka mötte hon öfverläkaren. vÄr det du hvars man blifvit ih elslagen, rågade han. Ja, nu är det slut,, svarade hustrun i sitt jertas ångest, och hvad skall jag göra? Du skall gå till landskansliet, laga att du år tala vid landshöfdingen, och då får du hjelp. Qvinnan gjorde så. Hon väntade der länge ch det började mörkna, hon tänkte på de små ch var betänkt på att vända derifrån med förrättadt ärendes slutligen fick bon tala vid