Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 2

Edsförbundsrådets yttrande om hotet mot Schweiz. Trofaste, käre edsförbundne! Fere tidningar hafva berättat att åtskilliga Makter, bland andra Preussen och Österrike, sammandraga troppar, bestämda att tåga mot Schweiz, ja till och med att besätta det, i ändamål att aftvinga det vissa med dess värdighet och sjelfständighet oförenliga medgifvanden. Ehuru, alltintill närvarande ögonblick, ing:n not eller fordran, hvarken skriftlig eler muntlig, direkt eller indirekt, af den i allmänna bladen omnämnda beskaffenhet, har blifvit afgifven från nyssnämnde makters sida, d. v. s. noter eller fordringar med hänseende till flyktingarne, och åsyftande att utsätta Schweiz rättigheter och institutioner för fara: — ehuru Makterna sakna all grund till klagan öfver Edsförbundet, som af fri vilja har uppfyllt och vet att uppfylla sina folkrättliga förbindelser: — och ebturu vi derföre äro långt ifrån att tro på, eller ens förutsätta dylika åsigter hos dessa makter, — så se vi oss dock, sådant oaktadt, och i medvetande af vår pligt att vaka öfver Schweiz trygghet, samt öfver uppehållelsen såväl af dess neutralitet som dess oberoende, föranledda till den uppmaningen åt eder, att j måtten underrätta oss om allt, som j kunnen veta och erfara i afseende på utländska troppars sammandragning och rörelser, för hvilka Schweiz skulle kunna vara målet; på det att vi, i fall de utsprirda ryktena, mot all förmodan, vore grundade, målte ega anledning att i behörig tid vidtaga nödiga anstalter till fäderneslandets försvar. Eder, käre trofaste bundsförvandter, är det väl bekant, att Schweiz, å ena sidan, icke är sinnadt att öfverlåta sitt område till härd för en propaganda, eller för intriger, som kunde väcka bekymmer hos nabostaterna, och att Förbundsrådet äfven ådagalagt detta, genom sitt beslut af den 16 Juli 1849 och sina öfriga åtgärder för flyktingarnes aflägsnande från gränsen och deras anförares utvisning: — åtgärder, som icke äro några medgifvanden, utan sjelfständiga och sjelfmanta fullgöranden af våra folkrättiiga pligter; men att Schweiz, å andra sidan, starkt på denna grundval, måste afvisa hvarje anspråk, som kunde öfverskrida gränsen för nyssnämnda pligter, och sådant med den kraft, som medvetandet om en ged sak förlänar. Detta är nationens, detta är dess såväl dess kantonala som förbundsmyndigheters fasta beslut; och detta beslut är af samma orsak äfven Förbundsrådets, i öfvertygelsen, att när