Aftonbladet – 6 mars 1850, sida 2

redaktionen, bko rdr 2: — på Upsala postkontor 2: 12. — på rikets öfriga postkontor 2: 24. — i hvarje solid bokhandel 2: 16. (P. o. I. T.) — Af Tidning för Wenersborgs Stad och Län ser man, att vexlingsombudet för Götheborgs privatbank, br L. W. Prytz, nu stämt redaktionen af nämnde tidning för dess sanningslösa och kränkande uppgift angående vexlingsombudets förhållande (Se Aftonbl. den 19 Februari). Målet skulle förekomma den 11 d:s vid rådhusrätten i Wenersborg. — I Wermländska Korrespondenten läses från Lund: Terminen är nu som bäst i gång, lekiioner bivistas, man tenterar och bereder sig till nya tentamina, flitens lampa brinner och man studerar för att toga examen rigorosum eller någon embetsexamen. Hufvudsaken går egentligen ut på examen — våra universiteter äro ju nästan blott examensanstalter? Och det hörer onekligen till undantagen att studierna bedrifvas för vetenskapens egen skull. Studenterne äro ännu ej alla hit anlända med anoledning af koppsmittans grasserande härstädes. — — Schweiziska edsförbundsrådets skrifvelse till kantonalstyrelserna af den 19 Februari kommer sannolikt att intaga ett utmärkt rum i samtidshistoriens urkunder. Det lilla schweiziska republikförbundet, lika tryggt inom sin fjellborg som Kaukasierna inom sin, har i denna märkvärdiga statshandling icke tvekat att officiellt belysa rätta förhållandet med de anslag mot Schweiz, hvilka så ofta omtalats under den nu pågående reaktionen i det öfriga Europa. Reaktionspartiet begriper nog, hvad bela verlden lika så väl inser: att det lugna och framåtskridande samfundet i Schweiz utgör en hånande motsats emot hvad reaktionen mäktat åstadkomma annorstädes. Man anar, att någon framtid icke är att vänta för mörkrets välde, så länge glansen af detta frihetens palladium kan nå det från Alperna, och derföre söker partiet förmå bajonnetternas herrar att undanrödja det Alpiska republikförbundet, eller åtminstone att vanfrejda det för feghet, i händelse det öppna våldet befinnes alltför betänkligt. Begge dessa syften har Edsförbundet afslöjat; men det bar skett med all den lugna värdighet, som tillkommer det rättas sakförare, inför våldets och svekets. — Läsaren finner urkunden aftryckt under en särskild rubrik i dagens nummer och får troligen anledning att återkomma till densamma mer än en gång, emedan reaktionspartiet, så här som utrikes, icke lärer underlåta att genom nya dikter söka öfverskyla den snöpliga förödmjukelsen. an — På Kongl. teatern bar den förut omtalta dramen Stugan vid Ugglesjön fortfarit att gifva goda hus under de föregående dagarna. Under de sednare representationerna har en förändring i några af rollernas utdelning i denna pjes i så måtto egt rum, att hr Sundberg öfvertagit markisen de Montåeclains och m:ll Elise Jacobsson Louises parti. Det är oss ett nöje att få gifva br Sundberg en kompliment för det särdeles berömliga sätt, hvarpå han återgifver denna tacksamma men ingalunda lätta roll, som fordrar en fullkomnad gentlemans hållning och värdighet, förenad med lif, värma och en väl afvägd accentuation i spelet, om den skall göra sin behöriga effekt, men hvilket alltsammans på ett tillfredsställande sätt uppfylles af hr Sundberg. M:ll Jacobsson är en ung konstnärinna, som synbarligen har en brinnande håg för sin sak, och några rätt goda resurser. Hon eger eld, värma och rörlighet, samt eger i synnerhet den naturliga fördelen, som ej alltid är lätt att förvärfva sig, att föra sina armar med behag, enkelhet och sanning; hon har derjemte ett enkelt och vackert leende. Hennes sätt att anlita dessa resursar vittnar emellertid ännu ofta mycket om nybegynnaren och om behof af studium och omdöme, för att icke falla in i hvad man kallar manår, men några momenter af hennes spel voro rätt lyckliga, särdeles ett i en scen af förtviflan, bvilken också belöaades med det förtjenta bifall, att hon blef inropad mellan akterna. Vi skulle för öfrigt väl kunna hafva ett och annat att anmärka äfven om några af de öfriga personernas spel, bland hvilka hr Dab!qvists synes oss det bäst lyckade; men åtnöja oss nu att yttra, det hr Svensson påtagligen gjort sig en nog egen idå om en fransysk sergeants fasoner. Vi frukta att hr Svensson blifvit förledd af den framgång han ofta rönt i roller af en särdeles grofkornig ärlighet, att göra den förra af dessa egenskaper företrädesvis till en stående regel vid sitt -ceniska uppträdande. Man måste eljest anmärka att hos fransmännen, såväl hos generaler som underofficerare, träffar man alltid i sjelfva tonen, i rörelser och former, en viss yttre politur, ett visst comme il faut, som aldrig förnekar sig. Herr Elvers Soire. Sedan J. Berwald nedlagt violinen, hafva de sköna tonerna från violinmusikens äldre tid