Aftonbladet – 5 mars 1850, sida 1

der det hennes dotter våldsamt slingrade sina armar kring hennes hals. Edvard Evans, den falske spelaren, den ärelöse, var ensam med sin döda hustru, som han för fjorton år sedan öfvertalt att fly från sina föräldrar och gifta sig m d honom. Hon bade genomgått hvarje grad af fattigdom och lidande, och hade det icke varit för en besynnerlig tur som han haft under ett par tre aftnar, skulle hon hafva dött i detta mörkå, kalla rum, ensam med sitt barn, och blifvit begrafven i Potters Field. Som det nu var, hade Evans en korg med kol, en mark ljus, något mat, och penningar att köpa sin hustru en graf. Och så förderfvad han än var, måste vi göra honom den rättvisan att säga, det han var glad att kunna anständigt begrafva sin hustru. Och han gjorde så. Derefter var han betänkt på att uppfylla hennes sista begäran. Han hade möda att aflägsna barnet, som ända till sista ögonblicket smugit sig tätt intill sin moders kropp, och som hvarken tycktes höra eller se, sedan denna blifvit buren bort ur dess åsyn. I. Charles Evans var en tålig, arbetsam man — en man, som sjelf förvärfvat sin förmögenhet, och som var fullt säker att hvar och en annan,-som ville arbeta och sköta sina egna affärer och hvarken förslösa tid eller penningar, kunde göra detsamma. Han gick till valförsamlingen och voterade och gick åter hem, utan att taga sig en snapps eller en toddy. Han var demokrat när han ingenting egde, och sedan han förvärfvat rikedom, hade han vant sig vid att vara demokrat — och hans demokrati var hans religion, var hans tro på menskliga brödraskapet. Han inmurade sig sjelf alla dagar i en lefvande graf vid Wan street, och arbetade dessutom halfva natten i sitt hem. Det var hår som Edvard Evans fann honom aftonen efter hustruns begrafning. Huru är det, Ned? sade Charles i det han kastade en blick på honom för att utröna om han var nykter, och derpå fortfor att hoplägga