Aftonbladet – 4 mars 1850, sida 2

äfventyrerska, Georges far anar det; och derföre vill han aldrig höra ta!as om sonens förbindelse med henne. För att förödmjuka den familj som stöter henne ifrån sig begagnar Leona några bedrägliga sannolitheter att innästla genera! dEsteves dotter och G-orges syster, den oskyldiga Lucile, i en väfnad afförtal. Lucile har visat ett ömnt deltagande för ett litet barn som bivit undangömdt verldens åsyn i den ensliga v,stugan vid Ugglesjön; en markis de Montecelain, som en gång på operan i Paris förolämpat Lucile genom en alltför mnäsvis uppmärksamhe!, har sökt godigöra sitt fel och vinna den unga flickans aktning genom att bistå henne i hennes om orger för barnet. Anledning nog för dena intriganta Leona att utsprida ett rykte om ett brottsligt förhållande metlan Lucile och Monteclan. Detta rykte kommer äfven för den aktningsvärde generalens öron. Han vill i markisens blod afivå sin dotters vanära; men den miss kände möter med lugn deu olycklige gubbens viede och ådagalägger sin och Luciles oskuld. Den brottsliga är Louise, dotter till arrendatorn Kerouan, en hederlig bretagnare, generalens vän. Kerouan vill veta förförarens namn. Lucile hade svurit att förtiga det. Den ursinnige gamle hotar att döda hennes barn om hon icke namnger den eländige. I detta ögonblick visar sig generalens son på deras tröskel . .. Georges! utropar den fört-iflade unga qvinnan. Ja — Gesrges är förföraren, Geo:ges, som: är gift med Leona! Markis de Montcclain, styckets försyn, är betänkt på utvägar att tillintetgöra deita gifermål. G-efvinpan inbjudes till en fest på hans slot!, mes finner sig i stället inför en hemhg domsto! af de trettons, frukta.svärda tribunal, som omtalas i Balzaces bekanta roman. Hun tar det i början som en skämtsam tillställnisg och besvarar med gackeri sina in qvisitorers spörjsmål. Men när hon ser deras orubbligt högtidliga mener, ser jofden öppna sig för hennes fot iiksom till ögonblicklig verkstälighet af hennes bli vande dom — då märker hon att det är allvar i spelet och blir liksom litet häpen; och vid Montece:ains framställning af hnnes fordna äfventyr gömmer hon sig ett ögonbrick, det undfailer henne ett ord, hvaraf blir klart att hon icke är g efv:nnan de Beauval . . . Grefvinan hade dött på resan till Europa; hennes sällskapsdam Isabella Pommier hade til!egnat sig hennes namn, för att komma sig upp i verlden. Altventyrerskan var nu genom sin egen bekäunnelse röjd; det var blott detta Montåöclain bade åsyftat med sin scen å la Balzac. De närvarande föregifna förbundsbröderna voro i sjelfva verket en kunglig prokurator och en notarie, som biilvit kallade till vittnen på de erkännanden Monteclain hoppades aflocka Leona. Man hade fästat hennes uppmärksamhet på en lagparagraf, enligt hvilken ett äktenskap är ogiltigt, vid hvars ingående misstag om rätta person egt rum. Leona-Isabella inser att hon har förlorat sitt spel. Med en hotelse att bämna sig lemnar hon skådeplatsen. Emellertid hade Louise med sitt barn försvunnit... Der framskymtar en qvinnogestalt på klipporna vid Ugglesjöns stränder. Hon störtar sig i vattnet, hon omkommer. Man tror att det är Louise; men kallad af sin faders förlåtande stämma framträder Louise ur buskarna i sparrtäppann (la closerie des genöts). Det var Leona, som hade gjort slut på silt lif. Intet binder förefinnes numera för Georges och Louises förening. Den ädle Monteclain erhåller Luciles hand. Det blefve en lång historia om vi skulle närmare redogöra för handlingens vexlande gång i detta intressanta drama. I de sednare akterna komma effekterna slag på slag; och det fordrar mycken uppmärksamhet att kunna följa med i den labyrint, hvari Soule med sitt geni till ledtråd utan betänkande fördjupat sig. Om man i ett känslooch effektstycke som detta söker några praktiska tendenser, så skulle man här finna ömtåligheten af en qvinnas heder — förtalets makt — lögnens och svekets slutliga upptäckt och bestraffning genom sig sjelfva — -— och vi första ej huru en pjes, som innehåller så mycket godt och vackert, kunnat bli föremål för Morgonbladets nobla förakt, om icke kanske derföre att en general är du med en obetydlig arrendator, som dock en gång räddat hans lif. Vid första representationen spelte hr Almiöf general dEsteves roll; hr Hedim Monteclain; br Dahlqvist Kerouan; hr Nygren Georges; fru Almlåf Lucile; fru Westerdahl Louise; fru Bergmansson Leona. Vi afvakta en representation med till någon del förändrad rollbesättning innan vi yttra oss om styckets utförande. Bref från Amerika. Tidningen Bore för i går har fått sig medIJalad att garnrncha suntnarsant utdrag af Att häraf