Aftonbladet – 4 mars 1850, sida 2

öfrigt anmärkas, att detta förslag har närmaste likhet med presidenten baron Cederströms motion, att kronoutskylder skulle kunna få insättas i banken in natura, hvilken motion på sin tid väckte så mycket uppseende och munterhet. N Skulle ,skiljemyntet åter ej bestå i metallisk valuta, utan blott i depositionsbevis med en åsatt värdering å den inlemnade varan. hvilka bevis det sedan berodde på hvar och en (att sjelf afyttra eller belåna hos enskilda, så medgifves väl, ait detta icke vore så absolut omöjligt eller ruinöst som det förra, men blefve likväl behbaftadt med nästan oöfverstigtiga svarighetey; i och för effekternas emottagande. Det längsta hvartill man således på denna väg. i vår tanka, kan komma, vore en utvidgning laf allmänna pantlåneinrättningar, der tillverkaren kunde, till en lägre ränta än hos proceataren, få belåna färdiga varor; men värdet I måste dervid alltid antagas betydligt under det verkliga, om ej förlust skall uppstå och på det låntagaren alltid må vara intresserad af att återlösa panten för att ej förlora på densamma. Ailt hvad vi bär anfört bidrager således till att visa, att de ifrågavarande planerna, utgångna från ett verkligt, ett oförnekligt, ett nödvändigt behof att låta äfven den stora massan at folken biifva mera delaktige af civilisationens andliga och materiella frukter än bittills, likväl ofta just hos dem som varmast vilja föra dessa klassers talan, till följe antingen af otillräcklig kännedom om hvad de statsekonomiska vetenskaperna redan afbandlat och afgjort, eller af bristande prakusk erfarenhet upplöser sig i eit tankesvammel, i hvilket icke någontung bestämdt och beståndande finnes. Enelt lertid skickas sjelfva önskningarna ut sasom verkställbara ider, och de, som söka visa, att man derigenowm ej närmar sig målet, utan tvärtom aflägsnar sig derifrån, förkättras stundom och utropas såsom motståndare mot den arbetaude klassens bästa, hvilkens målsmän utopisterne företrädesvis vilja anses vara i följd af sjelftagen fullmakt; och härunder fostras hate: och svalget emellan de klasser, hvilkas enighet oeh gemensamma sträfvande är det första nödvändiga vilkoret för demokratiens framskridande utan vådliga skakningar och till allas båtnad. Då detta yttras i allmänhet, hafva vi likväl af åtskilliga omständigheter tyckt oss kunna hemta den öfvertygelsen, att Reform visserligen icke har för afsigt att verka annat än med ärliga medel och att den således icke heller skal! kasta åt sidan de skäl, som vi bär framställt; men vi känna å andra sidan att det alltid fordras ett visst mod och sjelfbeherskning, för att gifva med sig något af vissa favoritideer, dem man en gång råkat med förkärlek omfaita. Det synes oss derföre ganska nödigt att vara enträgna i våra påståenden. Ehuru mycket man än må önska — ocu hvilken menniskovän gör icke det — att om möjligt alla kunde med missta möjliga ansträngning njuta det mesta möjliga af de håfvor dem en mild Försyn så nikt utstrött öfver jorden för menni-koslägtets välbefisnande, så kommer utan tvilvel rättvisan i samhället och sjelfva dess upprätthå!lande att hvad den allmänna regeln beträffar hvila på det oeftergifliga vilkoret att hvar och en har att taga vård om och genom; arbete sörja för sig sjelf och de sina. Ett mot-! satt antagande blir icke annat än ett privileglisystem af förhatligaste art, det må antingen trycka uppåt elier nedåt. Undantag måste visserligen alltid finnas, men kunna icke upphäfva regeln, Lyckbgtvis finnes dock något som mildrar den hårdhet som denna regel strängt utförd skulle innebära för de svagaste, de sjuke som sakna vård och bje!p, de som utan eget förvållande blifvit hemsökta af olyckan o. s. v.; det är det kristliga budet: Du skall älska din nästa som dig sjelf — detta bud som anbefaller deltagandet för medmenniskor såsom en moralisk pligt. Samhbäll t är också icke till blott iör att realisera den strängaste rättvisan utan också sedlighet och dygd; ty om blotta rättvisan kan det ofta med skäl heta: summum Jus, summa injuria. Från denna sednare del af samhällets id kan man också med full konseqvens härleda skyldigheten för de lyckligare lottade, ati taga mera vård om de värn: löse, än förr varit fallet; men omöjligt blir i alla fall att göra de:ta till ett oinskränkt tvång, på annat sätt än att rent af införa den rena kommunismen, det vill säga en allmän fördelning af egendomen. Men detta, om det också låter tänka sig, innefattar en så fullkomlig omhbvälfning ej blott af alla hittills bestående förhållanden, utan äfven af alla nu rådande traditioner och begrepp, att tanken på dess utförande numera är öfvergifven till och med af de flesta som kort efter Februarirevolutionen omfattade detsamma, emedan ännu ingen kunnat säga huru det skall kunna utföras i större samhällen, helst man icke ens någonsin sett det kunna realiseras i sinått annat än undantagsvis och för en kort tid. (Forts.) NORGE. En insärdana fatal 5 narceka MarmsaRnhila.