Aftonbladet – 4 mars 1850, sida 2

catch frakHOINg. upa. INCEn dervld loresommeri åter att, så vidt vi känna, finnes äfven nu alldeies intet hinder för arbetare och föreningar: mellan dem, att få låna penningar vare sig i bankens diskonter eller hos enskilde, såvida de antingen hafva realsäkerhet att erbjuda, el!er kunaa prestera sådan borgen som anses nödig för statens trygghet att kunna återfå kapitalet. Förinodligena skall härpå åter svaras, att detta iåter såsom ett bån, emedan man väl vet att de fleste arbetare icke kunna erbjuda en sådan säkerhet, eller att sådant åtminstone måste höra till undantagen. Riktigt; men då reducerar sig ju förslaget derhän, att staten bör le:ona lån utan säkerhet, och att det är för detta ändamål som förmögenhet och inkomst böra beskattas. Men hvad blir väl detta annat än ett verkligt förläggareskap, der staten står risken för kapitalet, på samma sätt som den enaskilde kapitalisten när han vågar sina medel på något dylikt; och således ett sådant förliggareskap som Reform nyss förut förkastat? Dessutom är det gifvet, att då Reform antagligen icke vill göra den ifrågavarande förmånen att få lån af staten till ett monopolium för blott en eller tio eller ens femtio arbetareföreningar, icke helier inskränka den ensamt ! till städerna (hvilket allt vore en uppenbar orättvisa), så skulle snart tusentals dylika föreniogar om att få låna pengar bilda sig öfver hela riket och ansökningar ifrån dem inkomma. Nu skulle alla dessa föreningar tillika hafva till ändamål att sjelfva skörda den vinst, som nu tillfaller de s. k. kapitalisterne elter förläggarne, hvilka skulle beskattas, för ändamåtet, Men ett hufvudvilkor för arbetare på landet, hvilka i allt fall komme att bilda det största antalet af föreningarna, vore härvid naturligtvis att lånen blefvo så tillräckliga, att de derför antingen kunde köpa eller arrendera jord, och nedlägga penningar till nödiga förlaser och förbättringar deri, nemligen om åtgärden skulle kunna uträtta något i stor skala. Huru långt tror väl Reform, att den förökade beskattningen i och för detta ändamål skulle räcka, sedan naturligtvis de till statsbestyrets bestridande nödiga summorna först utgått? Och faller det icke al sig sjelf att en sådan utopisk åtgärd, om den också försöktes och någon myndighet ville åtaga sig förv Itningen af ett så äfventyrligt lånebestyr, skulle öfvergifvas redan efter en kort tid, sedan de första symptomerna af en omätlig villervalla väl hunnit uppenbara sig. Dessa betänkli heter hindra på intet sätt, att särskilda föreskrifter kunde lemnas förvaltningarna af de allmänna kassorna, ått mot vilkor af nödiga garantier företrädesvis med förlagslån gyuna föreningar af arbetare; men vi anse endast nödvändigt att noga anmärka, att man aldrig må smickra sig med att detta kan åstadkomma annat än ett partielt underlättande till förmån för några få, men aldrig någonting som kan leda till en totalförändring i den arbetande klassens vilkor. Det skulle till sin natur blifva ingenting annat än ett privilegium af samma slag som t. ex. de nuvarande odlingslånen, hvilka kunna vara ganska bra för den som får dem, men likväl icke äro af någon egentlig vinst för riket i det hela, men väl medföra äfventyr då de binda en det af bankens förmögenbet för längre tider. : Vi hemställe om det ringaste kan invändas emot de slutföljder som vi här uppdragit, i fall man nemligen vill gå ärligt tillväga och ej förbise förhållandet mellan orsak och verkan. Ett annat sätt, hvilket Reform omtalar såsom det ena af de enda två möjliga, för det sökta ändamålet är, att staten inrymmer åt arbetsföreningarna att handhafva krediten efter eget behag. Hvad detta vill säga äre vi eji stånd att begripa; om Reform sjelf förstår det bättre, så anhålla vi om en förklaring, ty onekligen vore det intressant att en gång fål höra någonting positift. Ett tredje förslag af Reform förekommer emedlertid äfven, på andra spalten, nemligen natt arbetaren måste hafva rätt, att för sitt! arbetes bedrifvande förskaffa sig ett skiljemynt, motsvarande värdet på hans rean färdiga produkter, dem han icke straxt kan försälja, utan hvilket han icke heller kan förskaffa sig nya råämnenx, och tillägger: arbetsfrågan kan, åtminstone hvad vi se, icke på något annat sätt lösas... Här lära vi hafva ungefär detsammaj som var åsyftadt med Proudhons bank; och vil draga i sanning icke i betänkande att förklara, att om detta förslag kunde verkställas, så vore det den mest välgörande och önskvärda åtgärd man kunde vidtaga. Mea med någon liten praktisk erfarenhet eller insigt om naturen af bandel, varubyten och värden, är lätt insedt, huru man här stöter på ganska stora svårigheter. Orsaken dertill är helt enkelt, att en produkts värde aldrig är absolut, utan bestämmes af dess efterfrågan. Till en början måste det väl afgöras hvad slags skiljemynt här skulle begagnas. År det metallisk valuta: hvem skulle då släppa till den? Antagom att banken för det första året tömde alla sina hvalf för att derför emottaga alla de eljest för tillfället osäljbara produkter som funnos färdiga; antagom vidare, att den hade magasiner nog att inrymma och nog tillgång på betjening att vårda hela denna massa. Hvad Isom emellertid ganska säkert kan antagas är, latt handtverkarne och arbetarne, när de såIlunda till någorlunda pris fått utbyta sin I vara mot ett mynt för hvilket de kunde förskaffa sig nya råämnen, icke skulle försumma att genast producera mera af samma slag, hvar Joch en af sin tillverkning, den ena jernsmiden, Iden andra möbler, den tredje blecksaker, den! fjerde läderarbeten, den femte, sjette, sjunde Joch åttonde kläden och tyger af siden, ylle, ibomull, den nionde ljus och såpa, den tionde (öl, porter och dricka, och så vidare, utan att bry sig om att vänta på, att det stora magasinet först hunnre uttömmas; och lika säkert jär, att denna nya verksamhet snart i och för on s vw PR LL FP kr oo