gående anläggningens nytta och behöfhghet, med mera. Slutligen måste till näringsfriheten äfven höra rättigheten till fri handel hvar som helst utan afseende på stad eller landsbygd, hvilket ännu icke är medgifvet, men skulle skapa många nya anledningar till uppsamlande och afsättning medelst byten af landtmannens produkter och husslöjder mot städernas varor. Så länge icke alla eller största delen af de här uppräknade hinder blifvit undanröjda, är det icke värdt att tala om en näringsfrihet, som gör fullt skäl för detta namn, och innan dess kan man icke heller rått döma om hvad redan blott denna ena afdelning af reformer fullt genomförd skulle kunna uträtta. Vi erinra blott i förbigående om erfarenhetens osvikliga vittnesbörd, att allt som hittills skett i denna riktning, burit goda frukter för det hela, och märkligt nog ser man också i historien öfver framfarna regenter efter deras död alltid upptagas såsom tillhörande deras vishet och förtjenst såsom goda statsmän allt hvad de sålunda tillvägabragt för frihetens sak. Detta sistnämnda omdöme jäfvas också ingalunda serskildt af erfarenheten om resultaterna efter den sista näringsförfattningens utfärdande. Trenne ganska märkliga fakta finnas i detta afseende att åberopa specielt för Stockholm: 1:0 att konkursernas antal inom borgerskapet varit mindre under åren efter, än före denna tid, oaktadt året 1848 var ganska ofördelaktigt för skeppingen och den utrikes handeln; 2:0 Att brottmålens antal minskats vid hulfvudstadens polis och domstolar, och serskildt att denna förminskning varit märkbar inom handtverkeriernas personal, och 3:o att arbetarnes aflöning inom de flesta handtverkerierna något ökats. Angående det första faktum kan bekräftelse fås hos rådhusrättens aktuarie; om det andra uti kämnersrätternas registratur och om det tredje kunna handtverksmästarne sjelfve lemna upplysning. Om nu icke Reform kan vederlägga eller bestrida dessa fakta, så måste det väl medgifvas, att de hvar för sig och ännu mera i förening innefatta en vinst af den friare näringsförfattnigen. Reform invänder visserligen att den näringsfrihet vi fått, åstadkommit söndring mellan arbetarne och befordrat fattigdomens tillvext genom lättheten, ja, nödvändigheten att ingå äktenskap; men detta är ju icke annat än subjektiva föreställningar, tagna rent af ur luften; eller hvar finnas väl bevisen derför? Att fattigdomen inom de arbetande af handtverksklassen skulle ökats, emotsäges dessutom bestämdt både af konkursernas förminskning och arbetslönernas ökande; och huru författningen kan befordra nödvändigheten af tidiga äktenskaps ingående är icke lätt att förstå, enär å ena sidan en gesäll hade lika rätt förut som efteråt, att ingå äktenskap och å andra sidan en bättre arbetslön hos mästarne snarare bör utgöra en ökad än en förminskad anledning att hos dem taga arbete. Skulle lättheten eller frestelsen att ingå äktenskap utgöra något bevis på olyckan af ett visst socialt tillstånd, så skulle detta bevis väl kunna med än mera skäl anföras emot en ännu större förbättring i de arbetandes vilkor. Men emedlertid är det med sådana, som tyskarna kalla dem Schlagwörter eller fraser, som alia sektmakare hufvudsakligen röra sig och bidraga till andras afledande från verkliga fakta och logiska slutsater. Det lyster oss nu se, om Reform har det vackra herraväldet öfver sig sjelf att erkänna behörigheten af det vi här framställt. Men beskattningen? Den nya näringsförfattningen förhöjde skatterna för arbetaren — och mycket annat. Medan vi måste på det bestämdaste bestrida och påstå att det ligger ett stort misstag deruti, att någonskatteförhöjning för de arbetande behöft följa af näringsfriheten eller någonsin kan behöfva det, äro vi likväl fullkomligt ense med Reform derom, att beskattningen i många fall alltför tungt och orättvist trycker på den mindre bemedlade. Men så vidt detta angår, vare sig de personella afgifterna, eller bevillningen efter 2:a artikeln för borgerlig rörelse eller inkomst, så består orättvisan förnämligast deruti, att minimiafgifterna för det som kommer under rubriken bandel, fabrik och handtverk äro alltför dryga och tryckande. Det är nemligen ej nog dermed att hvarje borgare, som idkar någon hande! i öppen bod, skall betala minst 20 rdr bko till kronan, om också boden är belägen på den mest aflägsna gata; han skall vidare i proportion deraf betala till kyrkobyggnad och fattigvård m. m. och dessutom inom sin klass till stadens kassa, så att ingen handlande på sådant sätt kommer ifrån de direkta utskylderna med mindre än 50 rdr bko. Lägges nu härtill bodhyra, afgilft för ved och ljus, m. m., så följer häraf tydligt, huru svårt och, utarmande detta skall vara för mången fattig handlande utan förlag, äfvensom huru mycket det skall försvåra inrättandet af bodar i mindre tätt bebodda trakter, der vinsten till en början vore obetydlig, och således motverka sjelfva bandelns ändamål af rörelsens underlättande. Så äfven med aila som komma under benämningen fabrikanter eller manufakturister. Om någon, för att ärligt föda sig ech sitt hushåll, anmäler sig att vilja förfärdiga skrifbtäck, blanksmörja eller sigillack, så måste genast för hvarje sådan fabrikation betalas minst 13 rdr bko till kronan och andra afgifter i proportion, hvilket tillsammans uppgår till minst 25 rdr bko, utom afgifterna till staden; och slutligen måste en handtverkare, om han äfvenarbetar blott med sina egna händer, utan verkstad, betala minst 10 rdr till kronan och det öfciga i proportion. Man kan likväl icke undg: att anmärka, det dessa missförhållanden helt och hållet härröra från en 8 i bevillningsförordningen, som utan serdeles svårighet bör kunna julras ut.n bebof af någon social revolution, om blott de, som obilligt drabbas deraf, förer att med allvar Ah skul ag ha Kg an cådan indring