Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 2

till honom, som med ens gjorde bonom mycket allvarsem. De kommo icke igen, och nu blef jag utkallad. Då jag inträdde i det rum, der de tre befunno sig, vände sig. kaptenen emot mig, med en stor siikesduk i ena handen och ett skrifvet papper i den andra. Det tyckes uppgå ett ljus,, sade han med djupsinnig min. Men hvad vi tro oss varsna, förefaller mig så besynnerligt, att jag fruktar för blindt allarm. Ser ni, min dräng här — man kan icke tvifla på hans sannfärdighet, ty han har varit hos mig i många år — ni känner ju Alices historia, nemligen så mycket deraf som hon sjelf och vi begge (ban pekade på comtessen) känna den? Jag bejakade frågan. Nåvällv återtog han, min dräng påstår sig också känna henne, men att han käpnt benne längre än vi andra, och att han kan följa hennes spår tillbaka ända upp till Östersjöns stränder. Såsom en fattig gosse, utan slögtingar, lät han värfva sig till Rosettis trupp såsom uppassare och, då han blef större, såsom machinist. Han berättar, att då de för något öfver tjugu år sedan gåfve representationer i Rostock, hade han och en af lindansarne en dag gått utom staden och lings bafskusten, för att skjuta strandfågiar. Då se de något mörkt komma drifvande åt land. De gå att möta det, och upptäcka att det ör en ruff från ett fartyg. Sedan de dregit den ett godt stycke upp på strandbrädden, undersökte de den och funno derinnanföre ewt fullvext fruntimmer och en liten flicka, sammanbundna med en halsduk, just densamma jag hor bär. Den förra var och förblef död, och begrafdes på näsmaste kyrkogård. Men barnet var ännu vid lif och det kom sig. De togo det med sig, och Rosetti, som såg att det var vackert och välskapadt, tillegnade sig det för att dressera detsamma till eqvilibristiska konster. Och det ör just vår köra Alice., — Derpå vill jag af; ed, inföll dröngen. Jag tjenade ännu qver bos direktören, när hon sprang i sjön vid Livorno, och igenkände henne genast, då jag bör fick se benne. — Alit det der vet jag redan, återtog kaptenen; men vidarel —