Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 2

hand, och en glädje, sådan vi tänka oss de saligas, strålade i deras ögon. Broderl ropade kaptenen och föll, med utbristande tårar, om brodrens hals. Jag närmade mig till Alice. Hon rodnade med en intagande förvirring. Innan jag nu för andra gången friade, läste jag redan svaret, och detta ingaf mig mod. vÄdla Alicel, sade jag, är hindret nu undanröjdt, och får jag boppas? Med ett englalikt småleende svarade hon: pDer äro mina föräldrer! Begge hade hört mina ord, och comtessen faltade Alices hand, sägen te: Hon älskar er, herr rektor, och hon ar er värd. Redan för tvenne dagar sedan märkte jag något, men ser nu först hvad det betydde,. Hon lade hennes hand i min: Tag henne och älska henne så, som hon förtjenar! Gud vet hvart tiden tog vägen; men det blef middag, innan kammarrådet och alla öfriga erforo hvad som emellertid föregått. Det blef en allmän glädje, och den dagen tänkte ingen vidare på hemresan. Vid bordet blef den dubbla förlofningen högtidligen firad med skålar, fanfarer och sånger, bland hvilka en i synnerhet utmärkte sig, författad af skolmästaren på stående fot med sin gammaldags snitt och sina oförblommerade bäntydningar på den förväntade kollekten. En hvar var rolig på sitt vis, men ingen mer än en gamle konrektorn. Han kunde icke en g sitta stilla på stolen, utan gick från den ul: den andra, deklamerande latinska verför både lörde och olärde. Det gick en gång så långt, att han uppstämde: gaudcamus igiturn. Då singen var utsjungen, sade han till brodern: Christian, denna dag är den skönaste i mitt lif. Det fins ingenting i verlden, som kunde göra mig gladare, än jag nu är — Det skall du icke svära pål svarade kaptenen, med en ganska besywnerlig min och hvi skade derpå några ord till sin trolofvade. Begge ego upp ifrån bordet och följde utefter kapienens dräng, som dagez förut hade anländt ined sin herres kappsäckar, nu hjelpt till med uppassningen vid bordet och nyss yttrat något