Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 2

Här är halsduken som sammanband dem vid varandra: den behöil jag och har gömt den Hltsedan; och detta bref satt på den dödas röst: jag lät det torka och gömde det likaleles, i tanke att det kanske en gång kunde komma till nytta.n Brefvet var ofulländadt och af följande lylelse: Min älskade man! Vi äro i sjönöd, och skepparen fruktar att vi icke kunna rädlas. Om det är himmelens vilja att j:g och vårt barn, så långt ifrån dig, min dyrbaraste, skulle... Mera stod der icke. Sannolikt nade fartyget i detta ögonblick splittrats och sjunkit. Huru visste ni att barnet hette Alice?x rågade nu comiessen. — Så mycket kunde let sjelf sägan, svarade sjörennen. Väl vill ag påminna mig att det ver Elsa, och icke Alice; men så kallade henne Rosetti och de indra. Var det då ingen som frågade hennen, återcg comtessen, hvilka hennes föräldrar voro, hvarifrån hon var och sådent mer? Åhjon, svarade ban, xmen hon kunde ingen örklarivg gifve. Henne far hette pappa, och nodren memmear, och på stället der hon bodde visste hon intet annat namn än hemma. Hittills hade jag åbört berättelsen med stänigt förökad uppmärksamhet; men nu tycktes rig tviflet böra vika för en fröjdfult visshet. xHerr kapten!, utropade jag, det kan icke vara annoriunda: min älskade Alice är säkert yr brorsdotter.n Jeg är nära att tro det, svarade han; men ikert är det icke. Vet också ni huru han örlorade hustru cch barn? Han har här på Uifvedal berättat mig det. Äfven tiden öfverensstämmer . Meny, afbröt kaptenen, det är likväl beynnerligt, att Alice sjelf icke kan påminna ågot mera från sin barndom! Hen var väö indå fyra ir, eller så onikring. Alltsammans sväfvade blott som drömmar ör henne, sade comtessen; ,och prägeln af ienna dunkla skrift utplånades efterhand. Hor mindes sina föräldrar, rien icke deras utseende;