nissime?, sade han förundrad. — Hvem annars,, svarade jag, in hon i Livorno — hon ni vet. Jag hade glömt namnet. Hjelpe mig Gud! suckade han med sammanknäppta händer. Käraste herr kollega, hur är det fatt? nsanis au! versus facis?) — Ah, nej, nej! utropade jag. Jag säger bara: kom, koml — jag grep hans hand. — Ni skall sjelf få se — det är hon — comtessen. Jag drog honom med mig in i salen. Men bär höll han mig tillbaka, stannade och sade: Dröj ännu litet, käre vän! Låt mig komma mig före — hon i Livorno — som han i natt talade om — hörde ni det?, — )Något derafv, svarade jag. Jag vaknade händelsevis mot slutet af berättelsen. — Men hvad säger ni? utropade han och slog armarna öfver hvarandra, i det han med stora ögon stirrade på mig; denna franska flicka — hm! Räseau — Rousseau — eller hvad det var hon he:te — och comtessen?, — Är en och samma person, försäkrade jag. Nu skall ni få se — hon gör honom säkert afbön för sin ogrundade misstanke — kom! — Ännu ville han icke ur stället; tviflet fick åter öfverband; han satte händerna i sidan och såg på mig med ett leende, som ville säga så mycket som: Det är visst något skälmstycke, du har för dig! I detta ögonblick hörde vi comtessen säga: Om ni rätt betraktar min goda Alice, så skall ni sjef lätt upptäcka de Lheten i edra anlets:lrag, som gaf föriaet vgt Jeg var reö dan två dagsre or från Livorno, di kon betog mig min villfarelse, och då jog kom dit tillbska, ver ni redan bortan — pPer deum optimus maximum! utropsde konrektorn, ,ita se hebet res ) Ock dermed sprang han före mig ia till de lyckiiga. ? Nu först kände jag mig fullkomligt hysa det ljufva boppet att få ega Alice; och med klappsnde bjerta gick också jag in. Försoningen emellan de hvarandra återseende hade redan egt rum. Alla tre stodo hand i Vid den store och gode Guden — så fö sig verkligen! —. oc cc J