Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 1

Isticka ut mig med komplimanger och grannlåter, diamanter och perlor och annat sattyg. I Men då ban allt detta oaktadt måste sacka akterut, så blef han grof, och vi råkade ihop, och då kommo vi att duellera — Åh fy, broder Christian! brummade konrektorn; har du duellerat? Det är ett barbariskt bruk., Det kan så varan, sade kaptenen; men det är ändå ett bruk, och derföre måste man följa det. Det gick bra nog för sig, men icke fullt bra: han fick en kula i skrofvet och miste lägga upp ett fjerdedels år, för att kalfatra — Han dog inte? Nej; men han var af en :stor familj oeh hade mäktiga vänner; och jag . blef ideligen efterklämd och ehikanerad så länge, tills jag slutligen måste taga afsked. Och det var min lycka, som du vet. Men fliekan ? : Flickan! — Ja, ser du, då han icke sjelf kunde få henne, så fick han några af sina goda vänner att förtala mig hos henne och hos fa-. miljen, och framställa mig såsom en liderlig .sälle, den der hade en käresta i hvarje hamn. Nu fogade händelsen, att jag just vid samma tid hade skänkt henne ett lefvande bevis på min kärlek — Hvad? for den gamle häftigt upp, Christian! Hade det kommit derhän? Gud förlåte dig! Hade du förfört henne? Brodern log. ,Du tager felt; det var icke så jag mente — det skall jag berätta sedermera: Nog af — hon trodde hvad som hviskades henne — skref mig till så och så; derföre ville hon nu göra vändning, och jag kunde styra kurs hvart jag behagade, Jag lopp att klarera; men hon hade redan lättat, jemte hela sin eskader. Jag har icke sett henne sedan.n Hvarföre skref du henne icke till eller sökte upp henne? Ja, hvar?, sade sjömannen. Jag visste icke en gång namnet på hennes hemvist. Det var förbi, och det var dermed ingenting vidare att göra. Här uppstod en kort tystnad, efter den konrektorn tog till ordet: Det är sannt: den