Aftonbladet – 2 mars 1850, sida 1

der en af dessa Iustbarheter blef jag påseglad af den fregatt, jag menar, och fick en skamfilning i hjertat, som icke gick kort på en god tid., Ahal afbröt skolmannen, du blef förälskad — icke sannt? Visst blef jag det, svarade brodren; och det var mindre underligt, ty det var den vackraste seglare, skall du veta, jag i mina lifsdagar sett. Jag gjorde signaler, men dem besvarade hon icke, eller forstod dem icke. Så löpte jag henne tvärsför på sidan och prejade benne — i all höflighet. Och så följdes vi åt, och dansade och — Var det ett italienskt fruntimmer? inföll den äldre återigen, och hvad hette hon? Hon var icke italienskax, svarade den yngre, vutan barnfödd i Frankrike, och hette Roseau. Men namnet gör ingentingtill saken. — Kort och godt: vi träffade tillsammans en gång, två gånger, och flere gånger; och slutligen kom det mig så i munnen, att jag sade henne rentut på god franska: Mademoiselle! je vous aime. Godt ! sade konrektorn; och hon? — Hon svarade ingenting, åter!og den andre, ,ty hon låg i mina armar och såg ut som om hon tänkte kola af. Och så gaf jag henne en kyss och hon gaf mig en igen, och det vankades många kyssar, och det höll på att aldrig ta någon ända, och slutet blef, att vi svuro bögt och dyrt. ;Hvad? Svor hon? frågade min konrektor. Nå ja, jag menar blott, att vi tillsvuro eller lofvade hvarandra med hand och mun att hålla af hvarandra, så länge lifvets vind fläktade i våra segel.n Det var ett vackert löften, sade skolmannen; men, huru kom det sig, att det icke blef uppfyldt.? Det gick så till, svarade sjömannen: bland ryssarne der på platsen var det en grefve, som också hade godtöga till Marie; och då ban märkte, att jag tagit lofven af honom, satte han till alla klutarna för att ligga öfver mig igen. Och då det icke bjelpte — Håll litet!, afbröt den andre, hvad menar du med klutarnan? Jag menar blott, blef svaret, att han ville