Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 3

sin Innenaivanae rtTegementislakaretjenst lorena extra provincialläkaretjensten i Kisa, ett tillstånd, som icke varit af nöden för honom, om han helt enkelt endest varit bateljonsläkere,. Det af Ö. C. anförda exemplet bevisar sålunda rätta motsatsen af hvad Ö. C. dermed velat bevisa, att dessutom provincialläkarebefattning jemväl kan förenas med hvad O.C. kallar en verklig regementsläkaretjenst, derpå är regementsläkaren d:r Afzelius ett lefvande intyg, såsom den der den 21 Jan, 4848 erhöll förordnande att, jemte innehafvande af rTegementsläkaretjensten vid det af tvenne bataljoner bestående Jemtlands regemente, lills vidare bestrida en provincialläkaretjenst i Jemtlands län. Har sålunda Ö. C. genom den förmenta oförenlizheten af regementsoch provincialläåkarebefattningar bevisat alt d:r Egerström, och sålepes äfven d:r Hvitfelt, icke äro regementsläkare, så hår den jemväl bevisat, att d:r Afzelius icke är det, och såmedelst ledt i bevis, att inom hela svenska armåen icke finnes en enda regementsläkare. : Då det således icke lärer kunna förnekas att hr Hvitfelt varit verklig regementsläkare och icke endast till namnet, kan ins. öfsergå, till vederläggning af Ö. C:s andra sats, at: en långvarigare regementsläkaretjenstgöring, oaktadt den för den med förhållanderne obekante har ett visst utseende för sig, i sjelfva verket icke eger någor värden. Till stöd för denna såts citerar Ö. C. verba formalia i det kongl. bref, som temligen fullständigt reglementerar behändlingen af i afseende å läkares befordran förekommande ärenden. Ias. gladde sig åt ett sådant Ö. C:s sätt att gå till väga; ty ins. är sveg för citationer af författningar, emedan det är egentligen med dem man i frågor, af sådan beskaffenhet, som den för handen varande, kan genomföra en säker bevisning. Denna svaghet förblindar honom dock icke derhän, att han ju med vaken uppmärksamhet nagelfar med hvad mot honom citeras; och OÖ. C. torde benäget ursäkta, att ins. icke funnit något skäl att vid detta tillfälle från en så loflig sed afvika. Ö. C:s citation lyder ordagrannt som följer: Transportsökande, betraktade blott som sådane, ega vid förslags upprättande, ej något företräde framför andre sökande, icke heller må dervid något afseende göras på det företräde högre fullmagt annars medför. Och det är med ett sådant citat: som Ö. C. tror sig hafva tillintetgjort all merit af d:r Hvitfelts regementisläkaretjenstgöripg? Antingen läser Ö. C. de lagparagrafer den citerar ytligare än en kannstöpare i Linköping dess ledande tidningsartiklar, eller ock förklarar den lagen såsom en viss tog för sig att förklara bibeln. TI hvilketdera fallet som -helst, anhåller ins. att få fästa uppmärksamheten på några ord i den citerade strofen, dem Ö. C. i sin ifver alldeles förbigått, och hvilka insändaren derföre tagit sig friheten att i det ofvanstående med särskild stil beteckna. Dessa ord vid förslags upprättande miste, dercm äro väl alla ense, hafva någon betydelse. Men hvilken är då denna deras betydelse? Jo, del hänvisa obevekligt på hvad ins. redan i sitt förra svaromål upplyst, att den kompetenta tjenstetiden vid förslags upprättarde gäller allt, utan afseende både på högre tjenstegrad (transportsökande), och hvilka andra förhällanden som heldst: men derutöfver intet. Tilläfventyrs invänder Ö. C. att en sådan tydnving af ordet förslag är advokatoriskt, och att detta ord bör tagas i vidsträcktare mening, och jemväl omfatta det förord som sundhetskollegium ! är förpligtadt att för den skickligaste afgifva. Mot: denna vidsträckta tydning strider emellertid grundlagens föreskrift, att vid tjensters bortgifvende afseende skall fästas på skicklighet och förtjenst, hvilket utesluter anciennetetsprincipens tillämpning i den omfattning, som den vidsträcktare tolkningen af ordet förslag innebär. Det oriktiga i en sådan tolkning åda:alägges dessutom i det oförtydbara innehållet af sjelfva det kongl. bref från hvilket den fragmentariska citationen är hemtad, och hvilket ins. vill, hvad angår den nu omtvistade punkten, i korthet referera... Sedan långa tider tillbaka gällde för sudhetskollegium den föreskriftev, vid befordringars handläggning, att både högre tjenstegrad och högre titel hade företräde framför hvilken tjensteålder som : beldst, så väl till sjelfva förslaget som till högre rum inom detsamma; och då förslagen den tiden ingingo ill Kgl. M:t utan serskild anmälan af den sundhetskollegium för sin del ansåg till tjensten lämpligast, var naturligt att innehafvaren af högsta tjenstegraden, eller bögsta fullmakten, såsom å första rummet uppförd, i allmänhet ansågs stå utnämningen närmast. 48292 års kongl. bref gjorde häruti en väsendtig förändring i thy att det föreskrifver det kollegi-l4 um vid upprättandet af underd. förslag skall ran-. gera de sökande efter deras ålder i tjensten, d. v.)i s. efter den tid de såsom med. doktorer (licentiater! eller chirurgie magistrat) varit i statens tjenst enställde. Derigenom beröfvades således både transportsökande och de som voro med högre titel förseddels det företräde till förslag och förslagsrum, som förutl; I j dem tillkommit, och den kompetenta tjenstetiden blef derigenom vid förslags upprättande fastställd såsom den enda gradmätaren af rättigheten både till förslaget och till de särskilda rummen i detsamma. Men derinom inskränka sig också alla denna tjenstelids företrädesrättigheter; ty det kongl. brefvet föreskrifver tillika att kollegium dernäst, d. v. 8... efter det förslaget blifvit på grund af den kom-l. petenta tjenstetiden uprättadt, skall för Kgl. M:tl. anmäla den som kollegium anser till tjensten skickligast, dervid kollegium förständigas att hemta grun-t lerna för bestämmandet af de sökandes skicklighet!t hufvudsakligen af de befattningar och tjenster, hvilka j varit ae sökande förut uppdragne, och sättet på li hvilket desamma blifvit af dem bestridda. Det blir! häraf en gifven följd, att det af sundhetskollegium upprättade förslaget är eft, och det afgifna föror-. det ett annat, samt att hvad som utgör ett före-li träde till det förra, icke derföre kan åberopas såsom l: sådant för det sednare. Detta bekräftas ytterligare och till öfverflöd, genom ett serski!dt kongl. bref af den 44 Sept. 4839. Sundhetskellegium hade nemli-! gen till Kongl Maj;t inkommit med förslag till enj! ledigvarande tjenst, å hvilket de sökande författnin-!l garne likmätigt uppförts efter deras ålder i tjensten,j: och hade sundhetskollegium dernäst gifvit sitt för-!1 ord åt den i första rummet uppförde, icke derföre( att han var skickligast, utan emedan han hade längta tjenstetiden. K. M:t befallte målets återremiss till kollegium, med befallning att, då vid förordets af-li vifvande endast afsetts de förhållanden som vid för : lagsrummets bestämmande redan kommit i betrak-q ande, kollegium ägde med förnyadt underd. yttrande! omförmälde afseende ipkomma, samt att den i kongl. 4 brefvet den 13 Juni 1822 lemnade föreskrift hädan-!1 efter alltid i dylika mål iagttaga,. — Att ifråga om ft regementsläkaretjensten vid andra lifgrenadierrege-! menten der i nyssnämnde kongl. bref förnyade befall-!c ningen blifvit förbisedd, må anses anmärkningsvärdt;!t men icke kan detta förbiseende förminska d:r Hvit-j1 felts moraliska, för att ej säga juridiska rätt tilll detta förord, än mindre legalisera åtgärden, att på!l annan än af Kongl. Maj:t föreskrifven grund detia ( örord afgifva. Det ligger således för öppen dag bä-!1 le hvilkendera af de begge sökanderre bort hafvals törsta förväntan att af sundhetskollegium förordas, !4 ch hvilkendaera ef dam ÄÅ C hart pomM ceryömdlacens):