Aftonbladet – 28 februari 1850, sida 2

kan lätt uttrycka på annat språk än franska. — ,Var då god och tala franska, tog jag till ordet på detta tungomål. Jag tror mig mnästan kunna gissa till edra tankar. Nu upphörde hennes förlägenhet jemte det tvungna i hennes väsende, som säkert endast hade sin grund i det tvång, språket pålade henne. Med fransk liflighet sade hon: Man borde aldrig önska omtagning, hvarken af ett musikstycke, sceniskt spel eller deklamation. Så genast efter lyckas det aldrig så bra som första gången; kan hvarken gifvas eller emottagas med den första värman, och både den exsequerande och åhöraren förlora dervid. — Jsg kan icke annat än medgifva sanningen häraf, oaktadt det nu strider emot min egen fördel, svarade jag, nen likväl med någon inskränkning. Välskulle ert påstående kunna logiskt bevisas; ty låt oss t. ex. föreställa oss sexton da capos å rad; då måste ju äfven det fullkomligaste mästerstycke förlora — åtminstone sin friskhet; och förlorar det sextonde gången, så måste det också förlora den femtonde 0. s. v. ända upp till den andra. Men gifs det icke likväl undantag? Kompositioner som aldrig förlora sig, som i hög och ännu högre ålder behålla sin ungdomliga friskhet? — Behålla? invände hon; jag ville hellre säga: förnya, och denna egenskap, att kunnma förnyas, är just kännemärket på de frukter, som tåla att gömmas. Men min mening är endast den, att de böra njutas med någon mellantid. Ett bortskämdt barn, som icke kan: styra; sitt begär, föräter sig lätt på :sötsaker och ledsner dervid;derföre hålla förståndiga föräldrar det tillbaka, att det må njuta Nitet och länge. Det sista sade hon med ett muntert leende, som för ett ögonblick förändrade hennes anlete och visade en skymt af en invärtes liflighet, som det eljest saknade. Jag blef afbruten i mitt samtal, i det man kallade mig till orchestern; och då numret var förbi och jag ville fortsätta samtalet, saknade jag Alice. Hon hade plötsligen blifvit afhemtad till sin comtesse. Såsom unga herrar gerna pläga, begynte vi nu alt recensera den bortgångna; och hon hade icke bättre öde, än en ny esthetisk produkt