Aftonbladet – 27 februari 1850, sida 3

med; efter någon tid sattes han jemte hans stridskamrater i cellfängelser. Sedan dess lefver — bortdör Corvin deri. Ett bref från en hans anhörig, som uppsökt honom i hans elände, meddelar följande: Det kostade mig oändlig möda, innan jag kunde erhålla löftet att se Corvinis hvilket man i början tvert afslog; det är emot färgelseordniogen att en fånge oftare än en gårg i månaden erhåller ett besök eller ett bref; jag bad, jag sade att jag rest mer än hundrade mil endast för att för några ögonbiick få träffa fången. Den förste rådspersonen — jag blef först visad från den ene vederbörande till den andre — förblef vid sin vägran ; han sade mig att modren och sysiern till den fårgne och sängliggande sjuke studenten Kupferberg dagen förut blifvit afvisade, ehuru de gjort en lång resa för att få träffa den sjuke sonen och brodren. Men jag släppte icke efter att vända mig från den ene till den andre, tills jag slutligen gepom direktörens menniskokärlek erhöll tillståndet. Fångvaktaren förde mig genom en jerrdörr in på en med preussiska soldater besatt gård, derifrån genom en lång hvälfd gång uppför en trappa till uppsyningsmannens rum, från hvars fönster men har utsigten till en cirkelrund med höga murar omgifven gård. Denna gård är genom mellanmurar delad i en mängd små fack eller burar, hvilka i midten sammanlöpa i en spets, och som vid den bredaste yttre sidan hafva ungefär åtta fots bredd. Hverje af dessa burar är bestämd till en fånges rörelse i fria luften. Jag väntace blifva förd till fången, men i stället inträdde efter några ögonblick fångvektaren, och en gestalt i grått lärft med en mask af blått kläde följande honom tätt i hälarne. Jag skulle icke ens kunrat drömma om, att denna nedböjda sammansjunkna figur kunde vara den för några veckor sedan lif och eld andande kraftfulle Corwin; — äfven sedan han igenkänt mig och aftagit masken igetikände jag honom likväl icke, tills ändtligen kans oförändrade röst gjorde att jeg återigenkände de välbekanta ädla dragen. Hans ögon voro utomordentligt stora och febereaktigt glänsande; färgen på ansigtet och händerna var af den klara genomskinlighet, som finnes hos personer, hvilka genomgått en svår sjukdom; hvilket överhufvud var det intryckt, som hela gestalten gjorde på mig. Hans klädsel: en jacka och bsnkläder af gröfsta lärft, väst af groft grått lärft, halsduk af samma ämne, en blå mössa med en mask, på det att under vägen från cellen till förerämnde gård ingen af fångarne vid tillfålligt möte må igenkännas. I stället för näsduk hade han ett stycke af den gröfsta oblekta säckväf; lädertoffior; och hens sköna bruna lockiga hår kort afskuret. Sedan vi i fårgvaktarens närvaro hade samtalat en fjerdedels timma, blefvo vi påmarad: att skiljas. Uppsyningsmannen tillät mig likväl innen dess att bese den olyckliges cell, under vilkor likväl att han under tiden skulle inneslutas i en anvan. Sedan detta skett, fördes fjag till Corvins cell. Tönke man sig ett aflångt fyrkantigt rum, högst fyra steg bredt och sex långt, fyra nakna väggar, degern genom en rund, under taket med jerngaller försedd öppning, och golfvet af obetäckt sten. En stol, en slags kubb eiler bord, i ett hörn ett litet bräde med ett derpå liggande oskuret svart bröd, på väggen en hopsnörad säng, bestående af två madrasser, och slutligen en — spinnråck. Corvin, den höge kraftfulle liflige mennen, lefvande begrafven incm dessa fasansfulla murar — tvingad till ullspinning! Corvin hade för längre tid sedan lidit af gikt i en mjcket hög grad, men blef likväl återställd och ver s.dan fullkomligt frisk och stark Som följd af värmnirgen med upphettad luft och dervid förenade hastiga temperaiurvexlingar, det kalla stepgolfvet, den otillräckliga beklädnaden, och den ännu sämre födan, har haps helsa lidit på ett sätt, att om icke spar ändring inträffer i bans behandling, är ban i lyckligsste fall — för alhid tilliotetgjord. Hören några ställen af ett bref till hans olyckliga fru, de säga allt; då hen, som jag körner, bemidet sig att framställa sin belägenhet så skonsamt som möjligt; dessa rader äro ur så kallsdt officiellt tref, d. Vv. 8. ett bref som gått öppet genom tukthusbevekningens händer: Så har jag här icke ens en glimt af lycka. Icke det ringaste, som på något sätt kan göra min beläzenpbet dräglig. Med min helsa går det icke bre. Jag har feber, och mina perver äro angripna; dertill är jag utomordentligt matt och eländig, hvilket väl till det mesia kommer af brist på föda, då jag nästan ingenting äter, emedan jeg ej kan fördraga den här tillagade mater. Ristnirgar i hufvudet och i tänderna har jag ständigt, så att jag nu är dervid van. Då ssmtalsrummet blir ferdigt, skola vi väl under förbehåll få emottaga. besök; men jeg kan icke råda dig att göra en lång resa för att erhålla denna tillåtelse; det är ju endast ett qval mera, att på afstånd ssmtala i närvaro af en tredje persen. Så skref Corwinp, och blef mig medde! edt att det nya samtalsrtummet skulle inrättas så, au fårgen står bakom ett galler; tre steg derifrån står den besökande bakom ett annat; i mellanrummet går fånpgvaktarena fram och tillbaka för att uppfånga hvarje ord. Sanmerligen, det fordras ett fast sinne att se en dyrbar person, ett själfullt väsende så inspärradt, likt ett vildt djur, bakom ett galler. — a — — EN DBUELLANT AF YRKET FÖRÖDMJUKEAD. I