— I Skånska Telegrafen, läses: Uti flera skånska tidningar har man funnit uppgifter om att falskt silfvermynt skulle vara i omlopp. Det uppgifna tecknet hvarpå detsamma skulle kunna skiljas från det riktiga skulle egentligen bestå i brist på klang. ÅAfven för redaktionen hafva dylika, förmodade, falska silfverpenningar blifvit förevisade, hvilka nästan helt och hållet saknat silfverklang, eller, då man kastat dem på ett bord, till ljudet liknat det af tennbitar. Ett !, Rådrs-stycke deribland var t. o. m. till prägeln tämligen otydligt. Imedlertid hafva dessa supponerade falska mynt likväl, epoligt vår öfvertygelse, varit fulkomligt riktiga och utgångna ur det kungliga myntets atelier; ty vid närmare granskning hafva de verkligen befunnits vara af silfver och prägeln i afskärningen har vittnat om att de icke kunnat vara förfalskade. Bristen på klang har kommit sig af flag eller otätheter i silfret, hvilka först vid närmare påseende observerats. Detta är visserligen ett groft fel, enär det kunnat föranleda tvifvel om myntets riktighet: men den närvaramde myntstyrelsen har redan flera gånger lålit komma sig till last så väl att illa valsa sitt silfver — (vi hafva sett många silfverpenningar som gått midt i tu) — som att utsläppa mynt med otydlig och matt prägel. Vi erinra oss specielt att sådant en gång förr gifvit anledning till misstankar om förfalskning. Det vore derföre allt skäl att närmare undersöka förhållandet med de möjligen i förvar tagna silfverslantarna eller låta en guldsmed probera dem, innan man bestämdt antager att de äro falska. S. T. tillägger att det kunde icke skada om man till Just. kansleren eller Statskontoret, hvarunder myntet sorterar, uppsände prof af de misstänkta silfverstyckena, för att fästa vederbörandes uppmärksamhet på detta fel. see