För närvarande finnas en mängd bombkanonslupar, landstigningsslupar, mörsarefartyg och kanonjollar af von Sydowska modellen, alla utgörande svenska skärgårdsflottans stolthet och prydnad. Af hans skapande snille har äfven utgått en mängd (andra fartyg för flottan såsom bataljonschefsfartyg af trä och jern; den utmärkt vackra och ändamålsenliga skeppsgossebriggen af Wirsen, jemte en mängd andra fartyg och ångbåtar, bland hvilka sednare, ett af honom länge med mycken uppoffring af tid och ansträngning nyligen utarbetadt bogserings skärgårdsångfartyg om 70 hästars kraft — ett hans älsklingsföremål — till hvilket restes köl och stäfvar d. 7 Febr. eller 2:ne dagar innan han för sista gången lades ner på den sjukbädd, hvarifrån han aldrig mera uppstod. Denna ångbåt blef således sista punkten i hans testamente till flottan — till efterverlden. Men äfven inom handelsoch ångbå:sflottan har von Sydow efterlemnat ett aktadt och värderadt namn såsom utmärkt konstruktör. Det är isynnerhet åt årgbåtsflottan han egnat sin verksamhet och sina bemödanden, och af honom hafva blifvit konstruerade öfver femtio stycken; hvaribland våra egna utmärktare ångbåtar, äfvensom norrska, finska och ryska, många ansedda såsom de yppersta sjöångbitar i Europa. Med lika förkärlek som för skeppsbyggnadskonsten, omfattade ban äfven artillerivapnet, anlade och ordnade flera artilleriverkstäder och laboratorium för slagkrutstillverkningar, gjorde, utom hvad förut är nämndt, äfven en mängd olika konstruktioner af gevär och kanoner, bland hvilka sednare förtjena omnämnas de af honom förlidet år inventerade s. k. relingspistoler: ett slags lätta smärre kanoner för fartygsrelingarnes bestyckning eiler försvarande vid äntring, eller ock att på ett slags lätta vagnar kunna åtfölia infanteribataljoner i fält, samt användas vid fästningar och försvar af tyghus m. m. Den sista af von Sydows uppfinningar inom artillerivapnet var ett nytt slags lavetter med kettings-. brok för bombkanoner, inventionen lika enkel som sinnrik. Afven vid kanoners besigtning visade sig kans praktiska insigter. Sjelf utförde han mången sådan besigtning endast med en fil och ett bräde, och hvarje kännare af facket, som åskådade detsamma, måste erkänna det stora företräde dessa enkla besigtningsmetoder ega framför de vanliga. Genom sina forskningar fann han äfven den rätta proportionen af malmtillsatserna vid kanoners gjutnivg; hvilket bevisas deraf, att ingen enda bland de många af honom konstruerade kanonerna sprungit, ehuru de undergått de starkaste prof. Att allt detta skulle väcka en allmännare uppmärksamhet, var naturligt; också hedrades von Sydow med ständiga vedermälen af sin Konungs ynnest och förtroende; utsågs till ledamot i en mängd vigtiga kommitteer, befordrades 1831 till kommendörkapten, kallades 1834 till ledamot af örlogsmannasällskapet, befordrades 1840 till kommendör vid flottan samt 1844 till kontreamiral, blef år 1846 utnämnd till kommendör af Kongl. Svärdsorden, och förestod nu vid sin död såväl varfschefssom stationsbefälhafvaretjensterne vid Stockholms station, för hvilka trägna sysselsättningar han med alltid oförminskad kraft, kanske alltför mycket, ansträngde sig. Dessa befordringar, dessa utmärkelser voro alla förtjenta; han sökte dem aldrig — aldrig fanns en mera flärdfri man. Detta kände äfven alla, lika så väl som de kände och uppfattade hans värde såsom krigare, vetenskapsman och konstnär. von Sydow var till karakter såsom menniska en bland de redbaraste, oegennyttigaste, flärdfriaste, fri från all förställning. Man säger att aldrig ett ord af smicker utgått från hans mun. Ifrån den ringaste af hans underhafvande, upp till den högsta af hans kamrater och många vänner, lemna samma svar härom. Knappast fanns en mera ,rättfram man än han. Icke stor talare, uttryckte han ofta kort och lakoniskt sina svar, utom då han kom i tal om vetenskapliga ämnen; då blef han inspirerad, hans stora blå ögon kastade blixtrar, och åhöraren stod ofta i stum beundran öfver den ovanlige mannens djuptänkande, klara och sakrika framställning. Han var en utaf dessa, som blifva utmärkte män ji hvad fack de än tillhöra; ty med sitt praktiska förstånd insåg han ofta mera i ett ämne än mången man af yrket. Han egde dessutom en egen konstfärdighet att med egna händer kunna förfärdiga nästan allt hvad han ville, hvilket ofta var honom till stor nytta i de många experimenter han anställde. Han egde och utöfvade en arbetsförmåga, som gränsade till det otroliga; han uppskattade samt framdrog mången; duglig förtjenst, som i honom värderade den älskade förmannen; och fråga vi hans många underhafvande, så skola de svara, att han var en folkets man,som förstod dem, och dessa förstodo och älskade äfven honom samt känna djupt hvad de i honom lörlorat. Kontreamiralen von Sydow var 2:ne gånger gift. Hans första maka, Anna Catharina Wiggman, bortrycktes af döden den 3 Dec. 4834. Med henne hade han fyra söner, af hvilka en aflidit. En har redan såsom officer beträdt fadrens bana. Det sednare giftet var med enkefru Eleonora Zander, född Wiggman, en syster till den älskade bortgångna, och hvars lott det blef att öfverlefva, sakna och begråta den dyrbaraste make. I detta sednare äktenskap föddes äfven fyra barn, af hvilka två äro döda och två minderåriga. Hvad alla dessa i honom förlorat — derom vittnar deras sorg och saknad; men han lemnade dock ett arf: sill namn! och lönen af makens och fadrens dygder skall gifva välsignelse åt de efierlefvande. Och nu farväl, oförgätlige man! I fäderneslandets namn tack! för allt godt, allt sinnrikt, allt nyttigt du verkat och gjort. Vid sidan af Ehrensvärds och Chapmans namn skall äfven ditt fortlefva i ära och beundran, likaså sannt, som våra och efterverldens välsignelser skola följa ditt minne! — I Skånska Telegrafen, läses: Uti flera skånska tidningar har man funnit uppgifter om att falskt silfvermynt skulle vara i omlopp. Det uppgifna tecknet hvarpå detsamma skulle kun