Aftonbladet – 27 februari 1850, sida 1

det utrymme de upptaga. ma huru utförbara och trängande de reformer kunna der vara, som i petitionen yrkas; men hvad den del deraf beträffar som angår landets ekonomiska lagstiftning, anse vi oss utan betänklighet kunna säga, att den är så öfvertygande och så öfverensstämmande med de stora tidsenliga principer, hvilka med hvarje deg alltmer erkännas i alla länder der hegreppen om allmän fördel och enskilt rätt uvibildas till fulit medvetande och erkännande a! samhällets bästa, att vi anse oss böra meddela densamma. Vi anse det vara så mycket mera skäl att fästa uppmärksamheten på denna petition, som sjelfva tillvaron af de norska arbetareföreningarne i förstone här af några tidningar omtalades med en viss förskräckelse, sasom en uppenbarelse i fransysk socialistisk anda, intilldess man äfven ifrån sådana norska blad, som ingalunda äro af en radikal färg, blef upplyst derom, att det i Norge framträdande fenomenet är något helt annat, och att hr Thrane i afseende på ändringar i de ekonomiska eller tuliförfattningarne icke yttrat någonting, som ej öfverensstämmer med sunda statsekonomiska grundsatser, om också icke allt det begärda kan vinnas. Hvad åter den mera utsträckta rösträttigheten angår, så är det en sak, hvars behöflighet för Norge Aftonbladet vid flere tillfällen förut påpekat såsom en nödig komplettering af dess statsskick. I afseende på lagligheten åter kan slutligen anmärkas, att då hela den norska agi:ationen inskränker sig till en petition, så går den icke ut på annat än utöfvandet af en rättighet, som både enligt norsk och svensk lag är alla undersåtare medgifven, och kan i det hänseendet närmast jemföras med hvad här ifrin äldre tider ägt rum under namn af allmogens besvär. Efter att hafva betrakta norska arbetsklassens ställning i åtskilliga afseenden, samt försäkrat att dess fordringar allenast äro rätt och rättvisa åt allav samt uttryckt det hopp, att statsstyrelsen skall söka medverka till undanrödjande af de hinder, som ligga i vägen för arbetsklassens materiella och intellektuella framåtskridande, yttras följande: Når man uppkastar den frågan: Hvad är orsaken till massornas nöd och elände ?, så äro vi sjelfve villige att medgifva, det den till en visozilig del bör sökas i brist på sedlighet och upplysning. Men hvarföre äro massorna osedliga och oupplysta? Af ingen annan orsak, E. M:t, än e a de hafva varit underkastade den bättre lottade mera upplysta minoritetens förmynderskap: ett rynderskap, hvilket hitintills blifvit möjligt endast derigenom, att arbetsklassen under de beståndande förhållandena icke har haft tid till något annat, än att kämpa för sin materiella existens. Att bemöda sig om att äfven det stora flertalet af arbetsklassen kan ernå sjelfständighet, är fördenskull en tvingande nödvändighet, alldenstund en rätt grundlig förbättrivg uti den ifrågavarande folkklassens tillstånd icke kan ega rum förr, än man, så vidt möjligt är, hvad beträffar de arbetande klassernas kraft och insigt, kunnat tillvägabringa den jemnvigt, som på en gång kan göra nyssbemälte förmynderskap obehöfligt och orättmätigt. Lyckligtvis bafva de lidande folkklasserna i detta fall tvenne trofasta bundsförvandter. Uppfinningar inom industriens område, den ena mera vidunderlig än den andra, hafva :nder loppet af innevarande århundrade följt hvarandra slag i slag och skulle äfven, om man ej derföre lagt hinder i vägen, hafva satt arbetaren i stånd, att. efter råd och lägenhet, förskaffa sig ett större anisl produkter och tillfredsställa åtskilliga af sina önskningar. Utan någon direkt förökning i sina inkomster skulle han nemligen likväl hafva vunnit något genom det öfverflöd af produkter, som den menskliga uppfinningsförmågan genom artificiella medel hade förstått att tuillvägabringa. Ty hvarje framåtskridande, hvarje uppfinning, hvarigenom hindren för produktionen undanrödjas, är en vinst, som minoriteten är nödsakad att dela med majoriteten. Såsom våra, såsom fattigdomens sanna vänner kunna vi fördenskull betrakta vetenskapen och konsten, som oupphörligt söka att jemna alla olikheter i verlden, i det de draga försorg om ett öfverflöd af föremål, eller produkter. Och det är i öfverflödet på produkter som menniskornas rikedom består. Det bistånd, som fattigdomen sälunda erhåller af vetenskapen och konsten, är af stor vigt; det verkar i samma rigtning som religion, moral och upplysning. Men till och med detta bistånd söker minoriteten eller rikedomen att b2röva oss. Under namn af skydd, privilegier, monopoler 0. 8. v. har den infört eit legalt plundringssystem, hvarigenom den, under ädelmodets larf, söker aw från:aga fattigdomen det understöd, som geniet och vetanskapen gifva densamma. Under förevändning af art ulandet skulle öfversvämma 0ss med sina produkter, till skada för naionalindustrien, förbjuder man oss att emotlaga genieis och konstens gåfvor. Men vi, som sätta menniskornas rikedom i öfverflödet på produkter, kunna omöjligen fatta med hvilken fara en dylik öfversvämning, kunde vara förenad. Vi för vår del kunna icke finna annat, än att vi lerigenom skulle blifva bättre försedde med våra efnadsbehof, och detta hälla vi före skulle vara af agn både för oss och samfundet. Wi hafva thy värr å i grund och botten lärt känna följderna af be10fvet, af bristen, att det skulle vara en ren omäöjighet att vilja inbilla o:s, att ej öfverflödet komms utt medföra en förbittring i menniskornas lefnadsomständigheter. Nationpalindustrien, det vill siga: det verkliga, sania nationella arbetet, kan aldrig få under, aldrig illintetgöras, så länge landet sjelft existerar. Om ock utlandets öfverlägsenhet i en eller annan igtning tiliiotetgör ett industriföretag, som icke är öranledt af ett verkligt nationellt bebof, utan erast och allenast af entreprenörens vinningslystnad ler hans brist på insigter och förmåga så är etta i nationalekonomiskt hänseende en ganska likiltig sak. Det tilintetgöres blow derföre, att det j är af behofvet påkalladt och emedan det i veskgheten finnes andra nationella näringsgrenar, som ga arbetarens krafter i anspråk. Naturen har i allmänhet anvisat hvarje folk dess iregna Verksamhet, och ett lättsinnigt, genom konstide medel tillvägsbragt öfverskridande af den såinda en gång bestämda banans råmärken kan altiZ sföpa ostraffidt. At ett så beskaffadt Ööfverkridande tillbakavisas, kan fördenskul aldiig väcka jrundran eller beklagande. Tvertom är eit sådant