— Morgonbladet lärer åter varit ute för någon oskyldig drift uti den berättelse som sistlidne Fredag der meddelas om Kronprinsens blifvande hofstat, och . hvilken reproducerades i Lördagens Aftonblad med de orden: Morgonbladet uppgifver, o. s. v. Huru det förhåller sig med sjelfva saken känna vi icke så noga; kanhända har förhållandet varit, att Kronprinsen anselt sig ännn icke vilja hafva bekant hvilka skola utgöra den blifvande hofstaten, och derföre låtit snusa till hr Pontin för det han i otid rusat åstad med ifrågavarande uppgift. Huru tror man väl nu, att hr Pontin beter sig för att komma ifrån saken? Jo han har, enligt hvad man i dag läser i Morgonbladet, infört berättelsen endast — för att drifva med Aftonbladet, ehuru han naturligtvis icke kunde veta om Aftonbladet skulie reproducera berättelsen dagen derefter. Detta allt är så Ponlinskt som det kan vara, och påminner om den bekanta anekdoten om en bonde som i en skarp vinterkyla skjutsade en herre, hvilken satt i en tunn syrtut men med skinnkrage på, och skallrade tänderna af köld: Bonden frågade herrn hvartill den ludna kragen på den tunna rocken skulle tjena, och herrn svarade: Jo det skall jag säga, det är bara att lura bönder med; hvarpå bonden genmälde: men jag tror att herrn är värst lurad sjelf! Morgonbladet berättar i dag äfven, att trädgårdsmästaren Sundholm (om hvilken Morgonbladets famösa lazarettshistorier handlade) och som tagit sig mycket nära de förföljelser AfItonbladet anställt, (nemligen emot kammarjunkaren Pontins grofva anfall och osanningar emot embetsmännen vid lazarettet och provisoriska sjukhuset), med döden aflidit den 7 dennes. Sålunda,, fortfar Morgonbladet, har detta oskyldiga trätofrö blifvit nedmylladt i graf,vens bädd. Få nu se huru länge hr Lars Hjerta, för sina hemliga afsigter, kommer att begagna den dödes namn och olyckliga lefnadsomständigheter., Vi behöfva knappt erinra allmänheten, att Aftonbladet aldrig sagt ett ondt ord om trädgårdsmästaren Sundholm. Hela Aftonbladets tillgörande bestod i att intaga herrar läkares repliker, sedan Morgonbladets historia förut varit refererad, och att, sedan upplysning blifvit vunnen, i korthet fästa uppmärksamheten på den ursinniga lättfärdighet, hvarmed hr Pontin ej dragit i betänkande att sammansmida de gröfsta dikter, som i förening med de efter sanna förhållandets uppdagande likväl fortsatta försöken å Morgonbladets sida att neka, svårligen kunna utgöra bevis på annat än en låghet i karakter och en oförskämdhet utan like inom pressens historia; och allt detta skulle härleda sig från hemliga afsigter hos Aftonbladet,. Behöfvas då hemliga afsigter för att försvara rättvisan och blotta en oförsynt djerfbet? I sammanhang härmed tage vi oss äfven friheten fästa uppmärksamhet på hvad i detta nummer på ett annat ställe meddelas från Götheborgs Handelstidning, med anledning af Mor;gonbladets ej längesedan gjorda uppgift, att eldsvådan hos boktryckaren Lindgren skulle tillkommit genom mordbrand, och att Götheborgs-Posten ej kunde utgifvas emedan hr Ekbohrn skulle hafva vägrat biträda med tryckningen. Dessa angifvelser finnas, såsom man ser, nu tillräckligt vederlagda. Hr Lindgren gifver intyg derom, att ban aldrig hört talas om mordbrand, och tillika ådagalägger, att hr Ekbolrn just varit den som åtagit sig trycka första numret af tidningen. Efter dessa upplysningar lärer hr Pontin väl finna angeläget, om han har någon heder i behåll, att draga fram den som narrat honom till de ifrågavarande angifvelserna, hvilkas infama motiv ådagalägges genom det straxt efteråt (i JM 23 af Morgonbladet, den 13 Februari) gjorda tillögget, att allt detta kommit förträffligt väl till pass för ett parti, som i Götheborg spelar alldeles samma roll, som våra tidningsskrifvare och deras hemliga föreningar här i hufvudstadenv.