Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 2

Efter en paus, hvarunder tecknarinnan åter gjorde några streck, sade hon långsamt och vemodsfullt: Den är årets sista blomster,. Och med blicken — jag kan nästan säga — medlidande fästad på blomman, sjöng hon med samma veka, smältande röst, som förut så häftigt förskräckt mig, följande elegi, den jag nedan sökt att återgifva i öfversättning: Hvarför vill du längre dröja? Sommarn har ju redan flytt! Andra blomster stängeln böja, Men du ler på nytt. Vill du återkalla våren, Som med blommorna försvann, ter väcka längtanståren, Som förgäfves rann? Väcka minnen, som förvända Hjertats ro till sorgsenhet? Att min sommar är till ända, Tror du ej jag vet? Här tystnade hon, lutade sig tillbaka emot stolskarmen och sammanknäppte händerna i skötet, under det en stor tår rullade ned öfver den liljehvita kinden. Då lade den andra sömmen ifrån sig, fattade hennes ena hand, tryckte den, emellan sina begge, emot barmen och sjöng med högre, starkare röst och raskare tempo: Ej om vår jeg dig påminner, Ej om hänflydd sommarfröjd. Du vid stigen än mig finner, Att dig se förnöjd. Sörj ej mer den flydda våren! Sina blommor har din höst. Sjelf den gjutna saknedståren År ej utan tröst. Hennes egen stämma smälte vid de sista orden i en stilla gråt. Hon reste sig, sjönk ned på knä framför den sittande, omfamnade henne och lutade sin kind mot hennes arm. Denna lade välsignande sin andra hand på tröstarin