Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 2

ditåt, lade örat intill väggen — det var sång jeg hörde — det var en vek fruntimmersröst. Besinningen vände tillbaka, men min förundran tilltog: hvem kunde sjunga här, så sent? Jag lät mitt ur repetera — klockan var half ett; således just i den allrafarligaste spöktimmen! Jag lutade mig mot väggen — den gaf efter — en tapetdörr gick långsamt upp och ledde in i en mycket stor sal. I andra ändan af densamma visade sig en Jjusstrimma, som kastade sitt sken långt ut på golfvet Derifrån kommo tonerna. Nu tystnade de; men straxt derpå hördes en som talte och en annan som svarade — nyfikenheten lockade mig — på tå skred jag fram, för att få reda på hvilken af damerna det kunde vara, som så oförmodadt kommit i mitt grannskap, för att qvintilera natten om. Jag kikade genom nyckelhålet — så när hade jag dignat ned af förskräckelse; ty der satt hon sjelf, den inmurade, i sin svarta drägt och med sitt sköna, bleka ansigte. Hon vände sidan till och bade framför sig ett papper, på hvilket hon syntes teckna. Vid samma bord satt, med ry;gen vänd emot mig, ett annat fruntimmer, af hvilket jag endast kunde se hufvudets och den öfre kroppens vackra konturer, emedan hon sjelf skymde det framför henne stående Jjuset. Jag var som fastnaglad på min post. Nu böjde den sistnämnda hufvudet fram, för att betrakta teckningen. Denna blommap,, sade hon på frenska och med det renaste uttal, ;lyckas dig utomordentligt.n Du menar tusenskönan ? svarade den förra på samma språk. pDet är en af mina käraste blommor, Alicely Hon dreg en djup suck, såg med ett ömt småleende på teckningen och lät penseln hvila. Hon, som vände ryggen åt mig, suckade likaedes, drog hufvudet tillbaka och började att y, hvilket hennes armrörelser tillkännagåfvo.