Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 2

Omsider tyckte jag mig böra ett svagt ljud derifrån, såsom af ett musikaliskt instrument. Jag höll andan, men hörde intet. Straxt derpå kom ljudet igen. Nu lyfte jag hufvudet från kudden — det var ej något sjellbedrägeri; men tonerna voro så fina och aflägsna, att det icke var möjligt att utreda, om de kommo från ett instrument eller från ett menniskobröst. En lätt rysning spred sig från min hjessa ut öfver hela kroppen. Var det en andesång? från murens inre? Den olyckligas dödspsalm? — Det fortfor. Mina nerver darrade med en sällsam stickning, och ängslan intog mitt bröst. Jag reste mig upprätt i sängen och stirrade med orörliga ögon på bilden, väntande. med stilla fasa hvart ögonblick att få se något. Ansigtet rörde sig — lyfte sig — sjönk — förstorades — förminskades — min ångest steg. Dock hade förnuftet ej så alldeles förlorat sin verksamhet, att det icke ännu kunde hugsvala mig med den förklaringen, att dessa skenbara rörelser kunde tillskrifvas månen, allt eftersom den gömde sig bakom en sky eller åter framträdde. En ny tystnad inföll. Jag begynte andas friare, tänka Jugnare, öfverlögga. Jag fattade ett raskt beslut: stod upp, kastade mig i kläderna, gick fram till sit fönster, och det föreföll mig verkligen, som om jag hos den klara, vänliga månen. hemtade någon tröst och uppmuntran. Jag delade mina viickar mellan honom cch det fruktansvärda vörnet. Men hvad vidare? Skulle jag blifva tående här? Eller — jag såg utåt: det var ljupt ned; jag befann mig i andra eller tredje våningen. Skulle jag flykta tillbaka den långa, nörka väg jag var kommen? Väcka hela huet? Gifva mig sjelf till pris för skratt, gyckel ch förakt? Ur denna ovisshet leddes jag vid jen förnyade klangen af de gåtfulla tonerna, vilka dock ingalunda kommo från detta hörn, atan från den motsatta sidan. Jag vågade mig