Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 2

nans tinning. Jag vet icke huru det kom sig, men en vemodsfull medkänsla genomträngde så oemotståndligt mitt hela väsen, att också mina ögon stodo i tårar, änskönt dessa sörjande voro mig lika obekanta, som orsaken till deras djupa vemod. Det knäppte till i panelen tätt utmed mig. Den sittande såg sig om. Jag fruktade, att de skulle få i sinnet att titta ut i salen. Derföre gick jag, med stora steg och hastigare än jag var korcmen, i strumpflötterna tillbaka till min psvarta kammare,. Här sökte jag åter sängen; men den oroligaste nyfikenhet verkade mot sömnen nu, lika mycket som räddhågan förut. Hvilka kunde de väl våra, dessa märkvärdiga menniskor? Fremmende för husets folk! Ingen hade talat om dem ens med ett ord! Jag blef slutligen så förbryllad sf alla dessa fåfönga frågor och gissningar, att jag nära nog inbillade mig att hafva varit åskådare af en scen ur andeverlden, och 2tt dessa tvenne oförklarliga väsenden tillhörde något längesedan förflutet århundrade. Den enas likhet med porträttet, hennes ovanliga drögt, detta fremmande, fordom bland adeln brukliga tungorål — allt öfverensstämde med sagan om den inmurade. Andtligen insomnade jag och sof till första daggryningen. Otålig klädde jag mig och skyndade ned i stora samlingsrummet. Hur har ni sofvit? Märkte ni något? Hörde ni något? Såg nimnågot?, så ljöd det från alla kanter; och det dröjde länge, innan jag fick sjell komma fram med några frågor, nemligen: Ligger någon der i flygen? Hvem bor der? Hvad är det för damer ? Kamrsorrådet log. Her ni besökt demerna, eller damerna er?, sade ban. Nu berättade jag bela äfventyret. De flesta af å hörarne skrattade, och värden ropade: Min själ, tror jag icke, att vår rektor velat smyga sig in till comtessen ,.. (Forts.)