Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 1

kom att tänka på att det fattades liggplats för en. Visserligen erbjöd sig den ena efter den andra att ligga påstolar, men anbuden antogas ej. Den ena dottren hviskade något till sin mor; ren denna runkade på bufvudet och svarade så sakta, att jag endast förnam de orden: roroa henne så sent —, ;Det behöfs ju också icker, sade: kammarrådet. Det står en säng i svarta kam marn; bufvudnyckeln läser upp; i morgon kunna vi göra ursäk!o Svyarta kammarn? frågade begge döttrarna wed stora ögon; shvem vill pappa få att ligga der? — Åhs, svarade ban leende: skolmästaren till exempel., — Nej, katten ta mig, om jag det gör, ropade denne bestämdt; hellre far jag hem. — Nu bef jag nyfiken, så väl som al!a de andra, hvilka icke förut varit på stället. — Hvad är det med svarta kammarn? ljödo på en gång flera röter. — Ingenting arnats, sade kommarridet spefulit, nän att der spökar der. Pet sägs, att en stackars fröken, som kommit litet på sned, för längesedan blifvit lefvande inmurad deruppe. Nå, en väg skole vi alle ut — lå!om ocs draga lot!, mine herrar! Vill ingen ligga der ensam, så låt det b!i tvål Jog är också med i räkningen. — Ingalunds!, ropade vi; vår värd får icke köras ur sin sängl, — Så draga vi andran, sade kronfogden. Men den, som får lotten, skall bestämdt ensam ligga hes fröken. — Vi drogo. Jag blef den utsedde och mottog sällskapets lyekönskningar; men -skolnästaren sade med allvarsam stämma: Jag ville, katten tage mig, ej byta med honom, m jag också finge hela Ulfveda! i mellangift Det beryktade rummet lig långt bort i anra flygein af borggården; och för att komma it, måste jag genom åtskilliga andra rum samt enom en ling, stenlagd gång, så trappa ned ich trappa upp igen. Betjetiten, som ledsagade nig, Öppnade, tände ett medfördt ljus, och fNlägsnade sig med gårdslyktan, efter att hafva