Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 1

dra voro vackra ynglingar, begåfvade med en del af bans lynne och hela hans godbjertenhet. Då ändtligen en paus uppstod i skrattet, frågade-vi efter den fjerde reskamraten. Ingen af de tre kände vidare till honom, än att han var köpman och hette Andersen, Han hade stött på dem på gästgifvaregården i Vejle; och då han genast visade sig vara en bildad och mycket umgängsam man, hade de icke dragit i betänkande att tillbjuda honom plats i sin vagn, eftersom han just skulle färdas samma väg. Han inträdde nu, och, efter att ha på begäran blifvit föreställd för värdinnan, sade ban, med en verldsmans belefvenhet: om ursäkter kunde försvara min påträngdhet såsom ohjuden gäst, eller om jag trodde, att de behöfvas, ville jag gerna frambära dem; men dessa genier hafva lofvat att tala för min ssk — här afbröts han af det välmenande värd folkets bjertliga: välkommen! och ännu ipnan han gjort sig bekant med oss andra, fortfor ban: Jag är köpman, har i yngre dagar varit sjöman, och kommer från Cap, för att besöka nn fosterbygd, som jag icke sett på två och tjugo år; men isynnerbet. för att träffa min ende broder, som jag hela denna långa tid icke hört något af. Hen skall bo här i närmaste stad och vara konrektor — Här vändes alla ögon till denne. Han satt blek och skälfvande och förmådde icke att Tesa sig, knappt att få fram de orden: Christiet, är det verkligen du? Bröderna sjönko i by2rondras srmar. Min idle väns öfverraskning var så mycket större och frulkfansvärdare, som han redan i många år trott brodren vara död, emedan alltsedan hans första afresa till China ingen annan underrättelse försports om honom, än att han stannat i det osunda Batavia. Hans ständiga tystnad hade sin grund först i ungdomligt lättsinne och sedan i det beslutet, att han ej ville