Aftonbladet – 26 februari 1850, sida 1

Jag gick ned, och fann hela familjen uppe; och nu kommo gästerna, den ena efter den andra, sist min konrektor. Bland de första spörjsmål voro, som vanligt, huru vi sofvit. Utan omsvep berättade jag nattens tilldragelser och frågade naturligtvis, hvilka mina muntra grannar månde vara. Ingen visste det bestämdt, men gissade på åtskilliga, ty de gyckelmakarne hade sagt pigan några tokroliga namr, som hon icke kunde komma ihåg. Undor det vi samtalade härom kommo tre af dem in, de unga nemligen. Då den förste trädde genom dörren, ropade kammarrådet med en lustig ed: kunde jag inte tro det! och sprang emot honom. Men både han och vi andra utbrusto i ett krampaktigt skrati; ty bvem hade han vid sin sida? Getabocken! med skolmästarens peruk och ti! ukpycklade batt på hufvudet; hans ena framhen låg på spefågelns arm, och sålunda trippade han mycket snällt fram på bakbenen. Här,, sade den välkomna gästen, får jag presentera min säpgkamrat, välärevördige herr Mats Bock, privilegierad sömmnstörare på Uifvedal samt vice trädgård:mästere dersammeastädes, äfvensom adjungerad cum spe successus: hos skolmästaren i Uistrup. Hvad den ändå är för en välsignad gåfsa denna pratsamma munterhet, hvilken så-om en elektrisk stöt meddelar sig åt alla och tvingar till och med den bedröfvade att iv, cm än med årar i ögonen! att kunna vända den ljusa sidan utåt på allting, gripa hvarje glädje i flygten, skärota med vett och gyckia utan at förnärma! Kronfogden — oaktadt bhens ungdomliga utseende var han en man på fyrtiotalet — egde i hög grad denna lyckliga gåfva och ansågs derföre med rätta för själen i alla sällskaper. Vårt fick nu först vid hans ankomst nytt lif; och det föreföll mig verkligen som on vi hittills hade saknat honom. De två en