Aftonbladet – 25 februari 1850, sida 2

tro och tvifvel; jag antog och förkastade den ena möjligheten efter den andra. Följande postdag heller intet. Nu blefvo minuterna timmar, timmarna dagar. Jag hade hvarken rast eller ro. Jag gick upp och ned i min öde kammare. Jag gick från rum till rum i huset, lik en som letar men icke vet hvarefter. Jag såg på solen: den stod stilla. Jag såg på klockan: hade det icke varit för pendelns slag, skulle jag trott att den stannat. Än kastade jag mig på sängen, än gick jsg med långa, hastiga steg hit och dit, som om jag derigenom kunnat påskynda den blytunga tiden. En månad hade så gått tillinda; det förekom mig som det vore ett år sedan jag skiljdes från hustru och barn. Jag kunde icke längre utbärda. Jagsreste — natt och dag. Jag kom till Kolding, utan att veta huru jag kommit dit. Jag kom till Haderslev. Gästgifvaren, som kände mig från mina förra resor, frågade, om jag ämnade fara att hemta min hustru, och berättade, att, då hon för en månad sedan var der med sin dotter, låg just ett fartyg segelfärdigt till Kiel; på detta gick bon ombord, för att inspara skjutspenningarna, och som vinden var god, hoppades hon att så mycket snarare komma fram till ort och ställe. Vid denna underrättelse lopp en kall rysning utefter hela min kropp; jag var knappt istånd att beställa vagn. Jag kom till Kiel — in i min svärfars hus — han stod lik — hans enka låg för döden — om min hustru visste man ingenting., — Han teg, men en djup suck förklarade mig resten. — Herre Gud! sade jag; kanske fartyget förgicks? — Utom allt tvifvely, svarade han i lugn och öm ton; pskepparen var hemma i Kiel; värden i Haderslev hade nämnt hans namn, som jag mindes — jag lät höra efter i hans hus — hans enka bar redan sorg efter honom, En annan skeppare hade medfört den underrättelsen, att han i en svår by hade kantrat och sjunkit med folk och allt. — Härvid lutade gubben sig tillbaka, med händerna knäppta öfver sitt bröst. (Forts. följer.)