Parlamentsdebatten om ungerska kriget. (Slut från lördagsbl.) Lord C. Hamilton frågade om den ädle lorden, som väckt motionen, ansåge sig kunna förmå någon i huset att tro Österrike — Englands gamla bundsförvandt — hafva hyst den låga och fega afsigten att låta mörda de olyckliga, som icke förmådde bo qvar i sitt eget land, eller att någon styrelse kunde nedlåta sig till en sådan låghet? (Hör, hör!) Han bestridde motionärns påstående att Ungrarne alltid varit ett sjelfständigt folk; han erinrade, att för icke mer än hundra år sedan hade en turkisk pascha stiftat lag för Ungern från Budas vallar, och att huset Habsburg flera gånger förjagat Turkarne och återställt Ungerns gamla konstitution ). i Mr Cockburn sade sig icke skolat taga husets uppmärksamhet i anspråk, om han icke ansåge sådant påkalladt genom det besynnerliga språk, man nyss hört från den ädle lorden midtemot, som sednast yttrade sig. (Hör, hör!) Talaren begrep ganska väl att olika tankar kunde finnas angående rättmätigheten i striden emellan Österrike och Ungern; men sjelf .vore han öfvertygad att denna strid varit, å Ungerns sid2, en ibland de mest rättvisa och ärofulla, hvari något folk kunnat blifva inveckladt. (Bifall.) Det var en strid för upprätthållandet af en häfdvunnen sjelfständighet och grundlagligt vidtagna beslut, och det vore både opassande och orättvist, att vilja brännmärka den som ett uppror emot en laglig herrskare. (Hör, hör!) Talaren ville dock ej nu sysselsätta sig med diskussioner öfver rättsfrågan; men när man ihågkommer hvad som händt sedan Österrike lyckats att, med bistånd af utländska bajonetter och främmande horder (hör, hör!), undertrycka Ungerns rätt: när man erinrar sig de hemska afrättningar och mord, som följt efteråt, förvånades han öfver att höra en engelsk gentleman och ädling vilja slösa ett nit, värdigt en bättre sak, på försvaret af en styrelse, som inför verlden gjort sig saker till ett dylikt uppförande. (Hör, hör!) Talaren höll i sin band en officiell förteckning, utfärdad af österrikiska styrelsen sjelf, på de afrättningar, som ägt rum efter stridens slut, och ban tvekade icke att kalla den för en ibland de ohyggligaste blodslistor, som någonsin blifvit bekanta. (Hör, hör!) Besinnar man, att sedan Ungern fallit — icke för Österrikes öfvermakt, utan efter mellankomsten af Ryssland, efter ett utländskt inbrott och ett inhemskt förräderi (hör, hör!) — besinnar man, att sedan Österrike lyckats genom sådana medel, och var kommet derhän, då det — om annars egenskapen af segrare bjuder försonlighet ock glömska, enligt alla ädlare grundsatser — ägde mer anledning än någon att tillämpa dessa grundsatser; besinnar man detta, så måste man tillstå, att de af Österrike företagna afrättningarne vanfrejdat menskligheten (bifall), åtminstone när de företagits i våra tider. Talaren uppläste nu ur blodslistan namnen på de förnämare offren — biskoper, ministrar, generaler, öfverstar — tillsammans 40, hvaraf 27 blifvit hängda och 43 skjutna; vidare på dem, ur dessa högre samhällsklasser, som dömts till fångelse i tunga jernbojor från 2 till och med 48 år; på dem, hvilka sjelfva eller hvilkas arfvingar beröfvats sin egendom genom konfiskation, eiler ock dömts till bötesbelopp, som svara mot en konfiskation — 24 000, 420 C00, till och med 189 000 rdr. bko hvar. Sedan sammanräknade talaren, utan namngifning, offren af mindre hög rang. Deriblanad funnos flera skjutna än a!la de namngifna; mer än 30 öfverstar, som dömts till 18 års fångelse i tunga jernbojor, mer än 530 öfverstelöjtnanter och majorer dömda till dylikt fängelse i 16 år. Derjemte bekräfiades af samma handling, att alla de officerare i ungerska armeen, hvilka icke förut tillhört den österrikiska, hafva blifvit dömda att iastickas i denna såsom soldater, underkastade prygling efter befålets godtycke. Bland dem namngaf talaren gref varne Stefan Esterhazy och Gustaf Bathyanyi, baro nerna Liptay, Fredrik Podmaniezky och Pau! Czusy m. fl. — Talaren erinrade slutligen om de offentlige piskningar, som blifvit föröfvade mot fruar af rang Och — fortsatte talaren — med tillgång till dylika officiella uppgifter, måste man hörs klander öfver den ädle lorden, som väckt mo: tionen, för det han önskat att något skydd måtte bemedlas åt de olyckliga flyktingarne, så at deras lif vore betryggadt, om ej omedelbart emo österrikiska styrelsen, åtminstone mot sådan: österrikikiska undersåter, som tilläfventyrs an: hvad som kan vara angenämt för deras rege ring (Hör, hör!) Hvad den ädle motionärr framställt grundade sig på ett faclum, näm: ligen Turkiska styrelsens tillkännagifvande för Kossuth, att personer, försedda med österriki ska pass, och dem turkiska styrelsen derför icke kunde bortvisa, anländt till Turki:t fö att trakta efter Kossuths lif (practising on Kos suths life). Detta har bekräftats efteråt genon andra facta, och den ädle motionären var häri genom fullständigt befogad att framställa sake för parlamentet, för att af utrikesministern ut verka den försäkran, att England skulle i all ) En Ungrare har till engelska tidningarne insänd ett beriktigande af lordens uppgifter; hvilket blan annat visar, att endast fjerdedelen af Ungern in nehafts af Turkarne, som aldrig hvarken upphä! fan En RR KE RN CA —-— RT TR BS AR RN