Hrr Strandbergs och W Auberts soir till förmå för hr Lindström. Denna tillställning rönte all den framgång, hvil ken såväl den välgörande afsigten som det vårdad arrangementet förtjenade: soiren gafs för ful!lt hu och bevistades af D. M. Konungen, båda Drottnin garne samt H. K. H. Prinsessan. Programmet in nehöll åtskilligt af intresse, hvaraf det mesta doci stadnade vid de ö Gluntduetterna, hvaraf 4 nu fö första gången gåfvos offentligt. Dessa duetter vor En solnedgång i Eklundshofskogen, (förut sjunge af hbrr Ciaffei och Walin), hvars melodi cger frisk het och känsla; Glunten på föreläsning, en komisl inspiration, originell både i motiv och form ; Harp spelet på Secylla, en dramatisk komposition, lifli; och omvexlande; Magisterns Flamman, en ganske intagande melodi, samt dess komiska motsats Glun. tens Flammapd, hyvari den djupa poetiska humor, son tillhör VWennerbergs sångmö, öfverallt framblickai genom det skämtsamma ämnet. Hrr Strandberg oct Walin utförde dem med så mycken sanning som den högtidliga hållningen på konserttribunen ville tillåta. Troligen stulle flera bland dessa stycker göra en ypperlig effekt, om de instrumenterades och gåfvos i kostym på teatern: det dramatiska elementet uti dem skulle då framträda mera bestämdt oct gifva det hela en högre färg. — Samtliga styckent hördes med stort bifall, synnerligast Glunten på före: läsning och Gluntens .:amma, hvilken begärdes de capo; man gaf i dess ställe den förstnämda, förmod ligen emedan den är något kortare. Harpspelet på Scylla verkade jemförelsevis något mindre, dels emedan sammanhanget icke är så lätt att uppfatta helst för den med lokalförhållanden obekante, och dels emedan detta stycke i mindre mån tyckte: lämpa sig för hr Strandbergs rost. Det af en ung amatör på ett särdeles vårdadt sätt utförda ackompagnementet bör här ej lemnas obemärkt. För öfrigt förekom blott ett sångnummer: en aria ur Rossinis Moses, hvari hr Walins bemödanden att gifva lyftning åt den något prosaiska kompositionen icke rätt viile lyckas. Före sin utländska resa valde hr W. sina nummer med mera afseende både på kompositionens musikaliska värde, och, såsom oss synes, äfven på dess lämplighet för hans föredrag. — Af hrr Randel och dAubert hörde man Kalliwodas variationer för tvenne violiner, utförda med god ensemble, och utaf hr Stiebl tvenne smärre pianopjeser af L. v. Meyer och Döhler. Det är numera ett eget förhållande med dessa fordom så omtyckta småstycken: artisten spelar dem för att göra publiken till viljes, och denna afhör dem tåligt af aktning för en talangfull exekutör. Erkännas bör i allt fall att hr Stiehl utförde dem med mycken korrekthet och elegans, och under hvarje förhållande är det intressant att höra en exekutör med så utmärkt skola, som den hr S. visar sig ega. Tacksammare än nämnde nummer var den vackra fantasien öfver svenska folkmelodier, komponerad gemensamt af hrr Meyer och Stiehl, och af dem utmärkt väl exeqverad. Sedan denna pjes sednast gafs, hafva kompoitörerna något förändrat den genom att tillägga åtskilligt intressant och borttaga åtskilligt mindre inressant: en metod, som eljest ofta stannar inom teorien. Såsom inledning till soirtens afdelningar gåfvos le första och sista satserna ur Menrdelssohns bekanta infoni för stränginstrumenter, som onekligen vinner intresse hvarje gång man återhör densamma. —U—