RR Ställningen tycktes oss nu vara af alltför bedröflig natur, kammarrådet började gräla på sig sjelf, beklaga oss och göra ursäkter, medan kusken åter rekognoscerade. Han kom snart tilibaka och gladde oss pu med den säkra underrättelsen, att vi voro icke långt ifrån hus, ty ban hade upptäckt ett ljus, som ban försäkrade icke vara någon lyktgubbe. Han satte sig upp och körde; slädan följde efier. Vi gledo nu fram på en bred och jemn väg emot ljuset, som snart delade sig och syntes skina från tvenne fönster. Husbonden cch kusken gissade, den ena ef:er den andra, hvilket ställe det kunde vara, då det syntes vara en lefvande gärdesgård på ömse sidor om vägen. Nu stannade hästarne tätt invid huset. Ljuset flyttades hastigt innanföre och försvann; men nästan i samma ögonblick öppnades en dörr med stort buller, och derifrån ljöd ett barskt: hvem är der? — Vilsefarande folk, svarade kammarrådet. Var så god och säg oss hvar vi ärol, — Gud bevars, herr kammarrråd, ljöd det igen, hvarföre taga vägen genom trädgården ? — Hvilken trädgård ? frågade denne. — Åb, trädgården; herr kammarrådets egen trädgård, ljöd svaret. Och sålundå befanns det, att vi på en snödrifva hade kommit öfver trädgårdsdiket och ned på en bred gång, innesluten af afvenbokshäckar, samt höllo nu vid en förstugudörr, som ledde utåt trädgården. Under skratt och högljudd munterhet ilade vi in i huset, der vi emottogos af förvaltaren — som först ropat oss an — samt af kammarrådets fru och tvenne döttrar, som väntade oss med en rykande qvällsvard. Och i sanning, vi behöfde icke tvingas! En gås och en hare behöllo icke mera qvar än benen; isynnerhet blef gåsbröstet under Qvintus händer och tänder så väl skeletteradt, att husets yngste son förklarade det utan vidare behand: ling tjenligt till en springgås. Som värdinnan icke hade beredt sig på så många gäster och isynnerhet icke på någon så glupsk som Qvintus, fick kall mat ersätta det felande. Då all matlust omsider var stillad, började hon först att fråsa om Orsaken till vår sena ankomst ech