Aftonbladet – 23 februari 1850, sida 1

äta sig mätt, undantagande vid andras bord, der han i sanning tog bra för sig. Men brukade han munnen flitigt vid bordet, så lät han honom deremot hvila vid alla andra tillfällen. Aldrig tilltalade han någon först; han höll sig endast vid svar, och dessa alldeles i Laudemeniernas smak. Endast i skolan använde han sina utomordentligt kraftfulla talorganer. Han var ingen dålig lärare, men hade ett eget maner, hvilket han följde lika noga som en ritual. Till de böcker, han tydde, hade han nemligen en dubbel öfversättning, en bunden och en fri, och jag kan ieke neka, att den sednare ofta nog steg till tygellöshet. Så erinrar jag mig bland annat, huru jag, en af de första dagarne jag var i skolan, hörde honom genomgå Ön scen hos Terentius, der denna sats förekommer: tra amantium amoris esl integratio. Då lärjungen efter orden öfversatt: De älskandes vrede är kärlekens förnyelsen, ropade han: fritt! Lärjungen begynte: När ä!gkande träta — — ,Useh nej, ingalunds, din sudder! dundrade han med sin jutska brytkning, det heter: När kattan klöses, så är bon kär,. De skälmaktiga gossarne låtsade ofta som om de ej komme ihåg hans fria bearbetning, för att få honom att sjelf komma fram med den. När hela klassen då skrattade, blef han ingalunda vredgad, utan sekunderade stundom med sitt höh höh häöh!, Han hade nog varit afbållen af lärjungarna, om han blott varit mindre giig och tillika mindre hvad man kallar närig. När qvintanerna efter feriernas slut kommo hereifrån, raåste de alltid anmäla sig hos honom;; men den, som kom tombhändt, blef icke väl emottagen. Har du eljest intet bud till mig från din mor? frågade han, när gossen icke sjelfmant. lemnade honom någon gåfva. — Nej. — Har hon icke skickat med dig npågot smör?, — Nejl — Ingen ost? — Nej, — Ingen kyckling? — Gå din väg, dummer Jöns!, brummade han då. Jag gitter icke se dig för mina ögon. Denna hans närighet var så mycket lumpnare, som han gerna sålde de näringsmedel, som blefvo honom förärade, och endast förtärde hvad som