Aftonbladet – 23 februari 1850, sida 1

dantag af läraren i fertia, som icke mådde bra. Men innan jag begynner berättelsen om vår utflykt till Ulfvedal, anser jag mig böra göra en konturteckning af dessa mina medlärare, hvilka alla, likasom jag, voro ogifta, men för öfrigt icke liknade hvarandra i något. Konrektorn hade varit gift; men nu sedan många år enkling och barnlös, lefde han temligen lugn tillsammans med en gammal syster, som förestod hans lilla hushåll. Han var en man af sunda och goda grundsatser, bestämd karaktär och fast vilja; allvarsam cch dock blid i sitt väsende, en förträfflig skolkarl både som lärare och uppfostrare, och med djupa kunskaper i de ämnen, han redan ett fjerdedels århundrade hade föredragit, nemligen latin och grekiska. Dessa språks klassiska författare voro hans käraste umgängesvänner, framför a!la Horatius, som han kunde utantill och citerade vid alla tillfällen. Den enda omvexling, som egde rum i hans enformiga lif, var den, att han hvarje söndagsafton spelade toccategli med läraren i Quinta. Äfven här hade han sin egen antika terminologi. Huken t. ex. kallade han ständigt principulus, marken hette hiberna, och när han gick öfver, glömde han aldrig att säga: jacta est ales, jag går öfver Rubicon.n Hans nyssnämrdoe motståndare vid brädspelet, hvilken vi hädanefter vwvi!ja kalla Quintus, var, när jag lärde att känna honom, jemnårig med konrektorn, eller på sextiotalet, och stor, groflemmad och undersätsig. Ians ansigte var, i förhållande till kroppen, stort, färglöst och barskt, utan minsta uttryck af någon enda sinnesrörelse, ej ens af vrede. Det är ett ordspråk, att man ej kan se folk lingre än till länderna; men honom kunde man ej en gång ;e så långt, tv den stora öfverläppen hängde uitid ned öfver underläppen — äfven när han it — och ingen hade någonsin sett honom le. När något roade honom särdeles; hördes blott ett framstött, ihåligt ljud, som icke gjorde minsta förändring i hans allvarsamma uppsyn. dan beherrskades klott af en enda — passion r för mycket sagdt, men — fallenhet, den att armla penningar, hvarför han ej heller nämdes