Aftonbladet – 22 februari 1850, sida 3

köStliga, alt sandal förnått? Hänknas befördringslår arna. Omdömet är hårdt och strängt, men dock rättvist och Dehöfvår intet bevis, ty man bevisar. ej xiomer.. Skola vi. Kn ttå på dessa agar litet närmare? Ven det göricke godt i ögonen, åtminstone på dem söm vilja se sjelfva så, som det verkligen förhåller ig, och icke älska blott att se så, som några anIra se och sett hafva. Kan duj t.ex.. värde läsare! finna någon förnuflig grund för församlingen och det tjenstgörande preterskapet; deruti att ibland är det konungen som nämner hvilken han behagar till pastor, ibland utöfvar en patronus såmma rättighet, ibland har en församling samfålldt rättighet att utkora, utom förslag, hvilken den för godt finner, ibland bestämmer församlingens pluralitet en af de föreslagne. Så myc ket af det befängda kunna vi tåla vid att se på, men också icke stort -mera. Derföre sluta vi gerna ill ögonen för prebendepastorater, pastoralexamensbetyg och såkallade lärdomsmeriter, för hofoch huspredikanter och annat slikt; som verkligen icke ål, eller ens förtjenar en strängare kritik. En fråga kunna vi likväl ej, medan vi bafva ordet, undertrycka. Skall det aldrig blifva annorlunda? Skall man icke en gång lära sig inse och erkänna alt presten är till för församlingens skull och ej tvärtom? Kan det i längden bära sig, att örsamlipgarne anses såsom pensionsanstalter, och at! ler kan placeras hvilken som helst, blott han stå can, om än på svaga ben, der kan tolereras äfven jen, som på annat håll ses med surt öga? Gå vi ill de regala pastoraterne och undersöka buru de en tid bortåt blifvit besatta, så varsna vi lätt, utan örstoringsglas, den djupa outgrundliga visheten. 5e t. ex. huru unga män, visserligen all aktning och reder värde, det må så vara, framdragas, så att de knappt sjelfva veta hur det blef möjligt. Män som afva liten eller ingen erfarenhet af det, som skötas kall, under det att andra, också lika aktning och reder värde, med mycken erfarenhet, mycken verktg tjenstgöring och mycken kraft cch energi, ja. wvarföre icke äfven mycken kunskap, lemnas obeordrade, egande kanske ett sparsamt bröd cch kömvande icke sällan med stora lefnadsbekymmer. De nå arbeta, de må vara hur redlige, omutlige och rättskaffens som helst, man ser och ihågkommer dem indå icke. Det är som funnes de icke till. elier som kulle de alltjemt försökas i tålamod och tröstas med öftet om nästa gång. Men hvarföre finns då jus egale till? Månne ej derför, att den högre, men cke den outgrundliga visheten skall kunna få upjenbara sig? När somliga hopas på fördelar, och anIra hafva få eller inga, då kan man icke med tystlad och liknöjdhet längre tiga still. Det bjelper väl cke mycket, men kan ändå vara ett strå till den tora stacken. Hr von Hartmansdorff väckte en gång en motion m att reglera pastoraterna i riket så att de blefve ågorlunda lika stora, och så, att i allmänket ingen örsamlingsbo skulle hafva mer än en half mils väg ill kyrkan. Hr von Hartmansdorff har väl sedan uttalat sitt pater peccavi för denna motion, afgifven hans unga dagar, då det glimtade litet opposition honom, — i de dagarna då han jemväl förordade Norska institutionernas efterdöme, och innan denna ympati ärnu hade hunnit bortblåsas af den vind om förde åt samhällets höjder. Men hvarföre kunde cke någon annan upptaga ifrågavarande motion, om säkert skulle få många anhängare, äfven under fventyret att få se hr von Hartmansdorff oech hans ölje numera motarbeta densamma? Saken är riktig og i sig sjelf, skulle vinna pluralitetens af presterkapet bifall och förtjenade derföre att icke blott beraktas med den vanliga svenska lojheten. KT EBORE