Aftonbladet – 22 februari 1850, sida 1

En fattig qvinna. Försynen utstakade en smal väg, beträdd på ena sidan af brottet, på den andra af lycksökeriet och midt emellan dem gär, heligt och upprätt af medvetandets stolta belöning armodet I en tid då afunden, egoismen, flärden och njutningssjukan gripa kring sig och frodas mer och mer, då de ringare lottade, inom den stora familj, som har Gud till fader och jorden till förvisningsort, — knotande öfrer sin ringhet, med harm 1 hjertat och hot i blicken skåda upp mot sina lyckligare bröder samt i följd af lastbara vanor ofia på dåraktigt och lättsinnigt sätt, utan gagn för sig och sina förskingra de gåfvor, som de emottaga af dem, är det tillfredsställande att stundom finna ett vackert undantag från den allmänna förbistringen och att låta den tröstlösa tankan dröja några ögonblick vid ett sådant föremål för att deraf hemta styrka för sin tro på det goda i verlden och med detsamma känna sig uppmanad att fortfarande så barmhertighetens säde, oaktadt så få korn deraf falla i god jord och bära frukt. Just derföre, fortfar den författare, hvars ord vi här ofvan hafva anfört, att armodet står midt emellan brottet och lycksökeriet i ett samhälle, just derföre har det äfven blifvit en så svår konst att bära nödens tyngd. De barmhertigt sinnade, som uppsökt och bistått nödlidande likar hafva tvifvelsutan erfarit hurusom det såningsfältet är vidsträckt men lång allt fruktbärande, hurusom oförst. och vanartiga seder stundom der förstöra sädet i sia brodd, så att ingen frukt kommer eller hurusom oförnöjsamhetens och otackens ogräs stundom tycks blomma öfver hela fältet och skörden mogna till förbannelse i siället för välsignelse! Men — om det träffa den kristlige vä cn som nu och då göraren på hans väg och hota