Aftonbladet – 22 februari 1850, sida 1

fast vid fötter och ben. Men det är ändå ett roligt göra, säger Ulla, ty man sopar och sopar på vattne och natan kommer emot en som om man lockade ankor., v Tid efter annan har hon ock samlat grankottar i Liljans skog och burit till staden samt erhållit för hvarje säck 6 å 8 sk. Rätt många hvarf hinner man just icke, ty vägen är lång och mödosam och en böla måste dessutom alltid, för hvarje gång levereras såsom hyra för säcken. Uila, som tyckes djupt inom sig hysa en aning derom, att hon varit född till ett bättre öde, funderar ibland öfver sitt underliga yrke, i följd hvaraf bon fått binamnet svinmats-Ulla, men hon tröstar sig snart sjelf dermed, att det är bättre heta svinmats-Ulla än tjuf-Ulla. Reglen, så enkel den låter, är likväl grundriktig och borde behjerias af de många som orka grafva och ej blygas tigge. Ej mindre rörande är den föreställningen hos henne om en felande fader — hvars namn hon nästan aldrig nimner — och att hon lider för hans synder. Om mean frågar henne upplyser hon, att han ligger på Ladugårdslands fattig-kyrkogård, men tillägger derpå gerna: men min mor ligger i foamiljegraf på Ladugårdslands rätta kyrkogård,. 4846, då ett sammandrag af hennes lefnadshistoria stod infördt i denna tidning, erhöll hon af barmhertiga, som besökte henne, en summa af något öfver 50 rdr bko. Tredjedelen användes att köpa henne kläder, det öfriga insattes derefter i sparbanken för hennes räkning och har under dessa 4 åren utgjort en nödpenning, som hon med största sparsamhet anlitat, på de tider då ofvannämnde arbetstillfällen icke förefunnits eller ock varit otillräckliga för hennes lifsuppehälle. . Denna nödpenning är nu slut, likasom arbetsförtjensten för tillfället är ingen. Svinmaten är bergfrussen, säger I ger henne uppdrag att homta d: i0n och ingen na. Natenj