Aftonbladet – 22 februari 1850, sida 1

utt omintetgöra hans verk, så möta honom ock ofta erfarenheter af ett gladare slag, hvilka hundrafallt sodtgöra honom för de förra. Han misströstar der-. öre icke eller förtröttas; han blir icke mindre gif nild, endast mera vis, mera betänksam vid utdelanlet af sina gåfvor. Erinren j eder en fattig qvinna, hvars sorgliga efnadshistoria j lästen uti Aftonbl. för 1846 d. 4 febr? Man läser så mycket om fattiga nu för tiden. Nödens slägte, som alltid varit stort, har nu börjat ;ynligare än förr framträda i dagen just till följd af ett ökadt deltagande, så att dess barn visa sig i ett oroande antal. Men denna fattiga qvinna minnens ändå säkert, icke för den hjelp j gåfven henne, men för den Gudsfruktan och undergilvenhet j funnen hos henne, samt för hennes stilla vandel och sorgliga öde. Det var Ulrika Eleonora G—n. Hon, den tysta jvinnan med sin korg på armen, hon som gick och kom u:an att tala till någon. som såg på er så öppet och sorgset. men dock icke bad om någonting. En uti bottzen öppnad säck, uppbunden kring medan med ett snöre, utgjorde på en gång hennes kläledrägt och sängtäcke Ulla mindes sig hafva vid 4 års ålder första och sista gången sett sin nor, som då bar siden och släp, hon mindes ock, ut man sednare visade henne den fyrkantiga sten vå Ladugårdslandskyrkogården, hvarunder denna mor vilar. Hon har icke heller kunnat glömma, att on kort derefter störtades utför en trappa i sin morbrors hus, vid hvilket fal hon skadade sitt hufvud och förlorade sin hörsel. J minnens måhända, tt hon förrättade sin Gudstienst på grafvarne, der on läste stenarnas inskrifter samt lärde dem utanill för att i ensamheten hugsvala och värma silt jerta och fylla sin själs behof med de trösterika rd de innehöllo, framför allt med löftet om en bättre verld efter denna sorgefulla — detta var hennes enda is iatilldess eder barmhertighet beredde henne ille att besöka kan och njuta H. H. Nattvard