Aftonbladet – 21 februari 1850, sida 1

Jag mår icke väln, svarade jag och höll handen för min brännande panna. Men -blif. för all del icke sjuk i morgon! Förut och efteråt — gör ni som ni behagorl... tillade han och räckte mig handen. Derpå skyndade han ut, gnolande för sig sjelf en munter melodi. Och morgondagen kl. 11 på aftonen dansade i mina salonger hundra personer, hvilkas lyckönskningarjag hade nödgats besvara... Detta sorl, detta glindrande ljus, denna glädtiga musik, denna bal... och jag sjelf i högtidsdrägt . .. O! en sådan kamp öfversteg mina krafter! Rysende, med kort och balfqväfd andedrägt, med blickarne häfiade på pendylen, följde jag ängsligt visarens gång. Midnattstimman slog; bullret af en vagn hördes på gatan, postiljonens skarpa pisksmällar genljödo i mina öron, li mitt bjertå..jag trängde mig igenom svärmen, jag störtade ut på balkongen, en resvagn for ut åt gatan... vi utvexlade ett sista farlväl... det sista... och för alltid!... Jag Inedföll afdånad., Hon fortfor snyftande: EHan är död, Aline, död för att försona det brottet att hafva varit älskad af markisinnan de Lestanges dotter!... Det mördande klimatet har dödat honom: -. Han: sofver försad, undör den brännande bimmeln, i den jord, der hans graf var utmärkt på förhand! Arma, arma Helenal ropade m:e de Rivers och utsträckte sina armar emot den olyckliga. Hon kastade sig uti dem och gret länge vid detta hjerta, der bon ändtligen. funnit känsla och deitagande.