Aftonbladet – 21 februari 1850, sida 1

ora månader sednare fick Albert Morrans: order att afgå till Martinique... tat Det var en uppenbar onåd: det var döden för alla den unge mannens förhoppningar; och ingenting rättfärdigade hans förvisning från Paris, der han var högaktad och älskad af sina förmän. Han förflyttades utan att befordras; det var en tydlig landsförvisning, utan ersättning, likasom utan dom och ransakning... Han begärde företräde hos ministern; det vägrades; stället fick han befallning att inom 24 timmar afresa, för att gå ombord på det fartyg, som skulle öfverföra honom till utsatt:ort. En hastigt skrifven biljett underrättade mig om denna skakande nyhet, och att han skulle resa nästa dags afton. O, nej, han skall icke resa! Han skallicke, ), min Gud! ropade jag och föll på knä, förorad, ursinnig af sorg... I detta samma ögonblick, i detta grufliga ögonblick, inträdde herr Duval... Jag förstår cke huru jag i hast hade hunnit resa mig upp och befinna mig stående framför honom ..-. händelsevis mötte mina blickar min egen bild en spegel; jag förskräcktes för mitt utseenle... Han, ban märkte ingenting; han höll ett bref i handen, hans ansigte var glädjestrålande: Victoria! Victoria! ropade han triamferande, rusig af glädje. Detta bref är från ministern: det förkunnar mig att min utnämning är framlagd till konungens underskrift... Andiligen — är jag en af franska rikets pärer ! I morgonv, fortfor han, utan att märka min blekhet och min förtviflan, kommer förteckningen på de nya pärerna att läsas i Le Mo