Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 2

hend lagd i hans, veta mig äga sällheten, icke i bullret och oron hos den skara dit man kastat mig, utan att bekymra sig om huru det der skulle gå med mitt hjerta och mitt lugn; men att finna säliheten i mitt heml... Ett hem ... ett sådant har jag aldrig ägt! Ni sätter mig i förvirring! ropade min mor. Hvar har ni väl hittat alla de der vackra sakerna? För all del akta er att komma fram med sådana barnsligheter i stora verlden! Ni skulle göra er till föremål för åtlöje!... Jag får underrätta er att hela det der romankramet är numera gammalmodigt. I vår tid sätter man tillräckligt värde på det materiella välbefinnandet, för att taga det med i räkningen vid sina drömmar om sällhet. Ni talar oförnuft, min dotter., Jag svarade ingenting, hvartill skulle det tjenat?... Se nu, Helenax, fortfor hon och fattade min hand, som hon evarhöll i sin; låt oss tala allvarsamt! Bestämdt, min dotter, måste du bedja herr Morrans att stoppa sina kärliga ögonkast och sina suckar i fickan... Hvad som hittills icke varit annat än opassande på hans sida, skulle blifva näsvist, om han fortfar. Men lägg äfven du bort att kokettera för den unga mannen ... Du har velat roa dig ett ögonblick; jag ban föreställa mig det. ,Jag har aldrig velat roa mig på herr Morranrs bekostnad., Aldrig! Ja så! Men hvad ernade du då? vAck, derpå har jag icke tänkt!... Jag önskade att han vore min bror, min frände... en vän, som höll mig kär på denna jord, der jag vegeterar blott, omgifven af egoism och likgiltighet! . Det der är odrägligt! ropade min mor. Ni är orimlig, min söta, orimlig eller förryckt Låt oss sluta det bär! Har ni någonsin tänkt på de faror, som kunde uppstå genom edra