Aftonbladet – 20 februari 1850, sida 2

Min mor), svarade jag förvirrad, vill befalla öfver allt och alltid, och jag är likväl icke längre barn. Ni är ännu vid den åldern då man har nytta af goda råd, och ni gör mycket orätt i att förarga er mor; hon gagnar mig, hon gagnar mig serdeles Det är icke något skäl att fördraga allt... I edra ögon kansken, inföll ban med hetta. Mina fördelar röra er litet, jag vet det nog! Men om ni duger till ingentiog vid de steg j:g vidtager för alt uppnå den vigtiga samhällsställning, hvartill min stora förmögenhet berättigar mig, så bör ni åtminstone icke väcka vedervilja hos folk, som bistå mig., Jeg begriper inte meningen med edra förebråelser), svarade jag, med möda återhbållande mina tårar. , Ah bah! Ni förstår, ni begriper ingenting! Markisinnan de Lestanges har stort inflytande: hon änvänder det till min nytta, och jag upprepar att ni har orätt, tusen gånger orätt, när ni motsäger er mor; förstår ni nu? Ännu i går var hon på slottet; hon var hos alla ministrarna; hon bar rört upp himmel och jord för att genomdrifva att jag måtte komma med vid den pärs-utnämpirg, som kommer att ske på kungens namnsdag! Och just ett sådant ögonblick väljer ni, för att motsäga henne, för att sätte er på tvären mot hennes tyckenl... Det är afskyvärdt!... Ni har en ohygglig karakter, Helena ... ni tvingar mig att säga er dei !n Och herr Duval försvann och s!02 våldsamt igen dörrn efter sig. O, ja, ganska säkertär jag den olyckligaste bland qvinnor! ropade jag snyftande; ensam emellan min mor och min man, är jag utan vänner i ve Iden. Å N (Slutet följer)